Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den slinkan . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ackompanjerade hon det med ett slags underlig
sluddrande sång. Då släppte jag riktigt Barrabas lös.
Sarah vet att jag aldrig har kunnat tåla kvinnor i
huset — unga, ogifta kvinnor menar jag. Men det
hjälpte inte. Gamla Paloma tog flickans parti och
sa’ att om flickan gick, så gick hon också. Och hon
kallade mig dumskalle på flera olika fasoner, flera än
engelska språket kan uttrycka. Du skulle ha tyckt om
den spanska rotvälskan, Sarah, då du ville säga så’nt
där, och du skulle ha tyckt om Paloma också. Hon
var en snäll gumma, fast hon inte hade några tänder
och hennes ansikte kunde strypa en stor stark karls
aptit i vaggan.
»Jag gav tappt. Jag måste. Utom att hon skyllde
på att hon behövde Vahnas hjälp med hushållet (som
hon inte alis gjorde) talade gamla Paloma aldrig om
varför hon höll så styvt på flickan. Vahna var i alla
fall en stillsam varelse och aldrig i vägen. Och hon
rände aldrig omkring. Hon satt bara inne och tjattrade
med Paloma och hjälpte till med småsysslor. Men
det dröjde inte länge förr än jag kom under fund
med att det var något hon var rädd för. Hon spratt
upp så där ängsligt, när det kom någon, som t. ex.
om det kom en kamrat som ville ha sig en pratstund
eller ett parti kort. Jag försökte locka ur Paloma
vad som gick åt flickan, men då såg gumman bara
högtidlig ut och skakade på huvudet, som om alla djävlar
i helvetet när som helst kunde komma och göra
påhälsning hos oss.
»Men så en dag fick Vahna ett besök. Jag hade
just kommit hem från en resa och satt och
sällska-pade en stund med henne — jag måste väl vara artig,
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
