Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prinsessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tjänis, farfar», hälsade den nykomne och försjönk
sedan i betraktande av den andres utspärrade,
uppåtvända näsborre. »Hörru, Skäggis, hur bär du dig
åt för att inte få nattdaggen i näsan?»
Skäggis mumlade något osammanhängande långt
nere i svalget och spottade i elden till tecken att han
inte tyckte om frågan.
»För röde fan», fnittrade den tjocke, »om du råkar
ut för ett slagregn utan paraply, drunknar du, eller
hur?»
»Det där kan jag, Tjockis», brummade Skäggis
utpinad. »Det där är ingen ny kvickhet. Den böla
till och med oxarna efter mig.»
»Men än kan du dricka, hoppas jag», sade Tjockis
på en gång blidkande och inbjudande, i det han med
sin enda hand skickligt löste upp snörena som höllo
fast hans bylte.
Ur byltet tog han fram en halvliterbutelj alki. Steg,
som kommo utför järnvägsbanken störde honom, och
han gömde buteljen under sin hatt på marken mellan
sina ben.
Men den som nu kom visade sig icke allenast vara
en av deras egen sort, utan han var också enarmad.
Han såg så vederstygglig ut att hälsningarna endast
bestodo i grymtande läten. Lång och knotig,
utmärglad som ett skelett och med ett ansikte som en
smutsig dödskalle påminde han om en av Dorés
vidrigaste och spöklikaste personifikationer av Ålderdomen.
Hans tandlösa, tunnläppade mun var en bitter och
ondskefull skåra under en stor krökt näsa som nästan
gick ihop med hakan och liknade en höknäbb. Hans
enda hand, mager och krökt, var som rovfågelklor.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
