Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritiken av konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
i vilken han är fången, låt vara att den är fördelaktig för honom.
Det är ett conditio sine qua non . . . Man får icke vara fången
i vidskepelse. Man skall ställa sig på ett barns eller en
Descartes’ ståndpunkt. . .
Denna den moderna konstens vidskepelse, i vilken de
intresserade kasterna finna behag, »denna oerhörda humbug»,
brännmärker Tolstoi i sin bok Vad är konsten? Med mycken
kraft uppvisar han dess löjligheter, dess armod, dess
skenhelighet, dess genomgående korruption. Han gör rent hus. Han
går till detta nedrivande med glädjen hos ett barn, som
krossar sina leksaker. Hela denna kritiska del är ofta full av
humor, men även av orättvisa — det blir så i stridens hetta.
Tolstoi begagnar sig av alla vapen och hugger blint på, utan
att se dem i ansiktet som han angriper. Mycket ofta händer
det — liksom i alla strider — att han sårar en och annan av
dem, som det varit hans plikt att försvara: Ibsen eller
Beethoven. Det beror på hans häftighet, som inte ger honom tid
att tänka nog, innan han handlar, på hans eldsjäl, som ofta
gör honom blind för sina argumenters svaghet, och — varför
icke säga det? — det beror också på hans ofullkomliga
konstnärliga kultur.
Om man undantar hans litterära läsning, vad kan han
väl känna till av den samtida konsten? Vad har han kunnat
se av målarkonsten, vad har han kunnat höra av den europeiska
musiken, denne adelsjunker, som tillbragt tre fjärdedelar
av sitt liv i sin ryska by och icke varit i Europa sedan 1860
— och vad såg han då där utom skolorna, det enda som
intresserade honom? Om målarkonsten talar han efter hörsägner,
citerar huller om buller bland dekadenterna Puvis, Manet,
Monet, Böcklin, Stuck, Klinger, beundrar tillitsfullt för deras
sunda uppfattnings skull Jules Breton och Lhermitte,
föraktar Michelangelo och nämner inte en enda gång bland
själens målare Rembrandt. Musiken har han vida lättare
att förstå,1 men han känner just icke till den: han står kvar
1 Jag skall återkomma till detta, då det blir tal om Kreutzersonaten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
