Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppståndelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
ut», tupparnas galande i natten, den isbelagda floden, som
brakar, larmar, brister och klingar som ett glas, som går
sönder, och den unge mannen, som utifrån genom fönstret ser
på den unga flickan, som inte ser honom, där hon sitter vid
bordet vid det darrande skenet av den lilla lampan, den
tankfulla Katjuscha, som ler och drömmer.
Författarens lyrism tar icke mycket utrymme. Hans,
konst har fått en mera opersonlig, mer objektiv prägel.
Tolstoi har ansträngt sig för att skaffa sig ett nytt fält för
sin iakttagelse. Förbrytarevärlden och den revolutionära
världen, som han här studerar, voro främmande för honom;1
det är blott med uppbjudande av all sin sympati han tränger
in i dessa kretsar; han erkänner till och med, att
revolutionärerna, innan han sett dem på nära håll, ingåvo honom en
oövervinnelig motvilja. Desto beundransvärdare är hans
exakta iakttagelse, som liknar en felfri spegel. Vilken
rikedom av typer och noggranna detaljer! Och hur har han icke
sett allt, både lågheter och dygder, utan hårdhet, utan
svaghet, med lugn intelligens och broderlig medkänsla! . . . Vilken
sorglig skildring av kvinnorna i fängelset! De äro
obarmhärtiga mot varandra. Men konstnären är som vår Herre:
han ser i vars och ens hjärta den stora nöden under
förnedringen och under fräckhetens mask det gråtande ansiktet.
Det rena och bleka sken, som småningom lyser fram i
Maslovas lastfulla själ och slutligen i den tänder en
självuppoffringens låga, får samma rörande skönhet som en av dessa
solstrålar, vilka omgestalta och förklara en anspråkslös scen
av Rembrandt. Ingen stränghet ens mot bödlarna.
»Förlåt dem, Herre, de veta icke vad de göra».. . Det sämsta är,
att de ofta veta, vad de göra, känna samvetskval däröver
och dock icke kunna underlåta att göra det. Boken andas
en känsla av den förkrossande ödesbundenhet, som vilar över
dem som lida liksom över dem som vålla lidande — denne
1 Däremot hade han levat i alla de kretsar han skildrat i Krig
och fred, Anna Karenin eller Sebastopol — aristokratiens salonger,
hären, lantlivet — och hade blott att draga sig till minnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
