Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans ansikte hade antagit de definitiva drag...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
återgiva det nästan in extenso. Ingenting ger oss en bättre
föreställning om denna älskande och sorgfyllda själs
hemlighet:
Kära Sofia, jag har länge lidit av bristen på
överensstämmelse mellan mitt liv och min tro. Jag kan icke tvinga dig att
ändra vare sig ditt liv eller dina vanor. Lika litet har jag
hittills kunnat lämna dig, ty jag tänker, att jag genom att avlägsna
mig skulle beröva våra ännu helt unga barn det lilla inflytande
jag skulle kunna hava över dem och att jag skulle göra eder alla
stor sorg. Men jag kan inte fortsätta att leva som jag levat under
dessa sista sexton år,1 än kämpande mot dig och irriterande dig,
än själv dukande under för de inflytelser och bekvämligheter, vid
vilka jag är van och som omgiva mig. Jag har beslutat att nu
göra, vad jag länge velat göra: gå min väg . . . Liksom indierna,
när de nått sextioårsåldern, gå till skogarna, liksom varje gammal
och religiös människa önskar ägna de sista åren av sitt liv ät
Gud och icke åt skämt, ordlekar, skvallerhistorier och tennisspel,
så önskar jag, då jag nu nått mitt sjuttionde år, av hela min själ
lugn, ensamhet och om än icke fullständig samklang så
åtminstone icke denna skriande motsättning mellan hela mitt liv och
mitt samvete. Om jag hade öppet begivit mig bort, skulle det
hava blivit böner, diskussioner, jag skulle ha känt mitt beslut
vackla och kanske icke kunnat utföra det, ehuru det måste
utföras. Jag ber dig alltså förlåta mig, om mitt handlingssätt
gör dig ledsen. Och framför allt, Sofia, låt mig gå, sök mig icke,
var icke ond på mig och klandra mig icke! Att jag lämnat dig
bevisar icke, att jag har något emot dig . . . Jag vet, att du icke
kunde, icke kunde se och tänka som jag; därför har du icke
kunnat ändra ditt liv och göra ett offer för det som du icke inser.
Fördenskull klandrar jag dig icke heller; tvärtom minns jag
med kärlek och tacksamhet de trettiofem långa åren av vårt
gemensamma liv och i synnerhet den första hälften av denna tid,
då du med din moderliga naturs mod och uppoffring tappert
1 Detta tillstånd av lidande daterar sig alltså från 1881, d. v. s.
från den vinter Tolstoi tillbragte i Moskva och från den inblick han
då fick i den sociala*nöden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
