Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden var slut...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Han håller sig nu ej längre till några romantyper, han
angriper alla de stora idolerna: hyckleriet i religionen, staten,
vetenskapen, konsten, liberalismen, socialismen,
folkuppfostran, välgörenheten, fredsrörelsen . . .* Han smädar dem,
han rasar mot dem.
1 världen uppträda med långa mellanrum sådana stora
upproriska andar, vilka i likhet med Johannes Döparen
utslunga sitt anatema mot en moraliskt anfrätt civilisation.
Den siste av dessa föregångsmän hade varit Rousseau.
Genom sin kärlek till naturen,2 genom sitt hat till det moderna
’ Hans artikel om kriget med anledning av den universella
fredskongressen i London 1891 är en skarp satir mot fredsvännerna, som
tro på skiljedom mellan folken:
»Det är historien om fågeln, som man fångar, sedan man lagt en
nypa salt på hans stjärt. Det är alldeles lika lätt att fånga honom genast.
Att tala om skiljedom och avväpning med staternas bifall är att
göra narr av folk. Allt detta är tomt prat. Naturligtvis gilla
regeringarna det: De äro så heliga! De veta mycket väl, att det aldrig
skall hindra dem från att skicka miljoner människor att slaktas, när
det behagar dem att göra det.» (Guds rike är inom oss, kap. VI.)
2 Naturen var alltid Tolstois »bästa vän», brukade han säga.
»En vän är mycket bra att ha, men han dör, han reser bort, och
man kan icke följa honom. Då är det bättre med naturen, med vilken
man förenat sig genom köpehandling eller som man äger genom arv.
Min natur är kall, frånstötande, fordrande, skrymmande, men den är
dock en vän, som jag får behålla till min död, och när jag dör, går jag
in i den.» (Brev till Fet, den 19 maj 1861. Corresp. inéd. s. 31.)
Han tog del i naturens liv, han pånyttföddes om våren (»Mars
och april äro mina bästa arbetsmånader», skriver han till Fet den
23 mars 1877), han domnade till vid slutet av hösten (»Det är för mig
den mest döda årstiden, jag tänker icke, jag skriver icke, jag känner
mig behagligt slö.» —- Till Fet den 21 oktober 1869).
Men den natur, som intimast tilltalade hans hjärta, var naturen
hemma hos honom på Jasnaja Poljana. Ehuru han under sin resa
i Schweiz skrivit mycket vackra saker om Genèvesjön, kände han
sig där som en främling, och de band, som bundo honom vid
fädernejorden, tycktes honom då än mera kära och nära:
»Jag älskar naturen, då den omgiver mig på alla håll, då jag
från alla sidor omsvepes av den varma luft, som breder sig i det
ändlösa fjärran, då detta samma frodiga gräs, som jag plattat till då jag
satt mig, är de ändlösa fältens grönska, då dessa samma blad, som
fläktande för vinden beskugga mitt ansikte, ntgöra den fjärran skogens
mörka blå, då denna samma luft, som jag andas, bildar det oändliga
himlavalvets ljusblå grund, då jag icke är ensam att njuta av naturen,
då runtomkring mig miljoner insekter surra och svärma och fåglarna
sjunga. Den största naturnjutningen är då jag känner mig vara en del
av alltet. — Här (i Schweiz) är det avlägsna fjärran vackert, men jag
är utan samband med det.» (Maj 1857.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
