Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Runforskningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1789-1837), som 1826 blev riksantikvarie och hade synnerligen stor betydelse
för runstudiet. Hans Runlära, som trycktes 1832, belönades 1821 med kungl. Vitterhets-, hist. och antikvitets- akademiens högsta pris och hans Run-Urkunder 1833, som 1834
ock offentliggjordes som tillägg till Svenskt diplomatarium I, utgör en så
fullständig samling, som då kunde åstadkommas av runinskrifter på nordiskt
språk i translitteration.
Ehuru i vissa delar föråldrade, utgöra dessa skrifter ännu oumbärliga
hjälpmedel. Bland Liljegrens svenska efterföljare bör framför allt R. Dybeck
(1811 - 1877) nämnas. Till yrket jurist, började han dock omkring 1830, på en
tid, då ännu blott få insågo betydelsen därav; under resor i olika landskap
avteckna fornlämningar, särskilt runstenar; uppsamla folkmelodier, anteckna
gamla sägner, sagor och ordspråk samt studera allmogens seder och liv.
Hans samlingar av runristningar Svenska run-urkunder 1855, som innehåller
nyfunna runinskrifter huvudsakligen i Uppland och Södermanland, Sverikes
runurkunder 1860, 1865, som åsyftar att vara en fullständig samling av
runristningar i behåll i Uppland, och hans reseberättelser till
antikvitetsakademien, delvis tryckta i Runa, folio 1865, äro av stor vikt, om
ock anmärkningar mot dem kunna göras.
Gottlands runinskrifter hava offentliggjorts i Gutniska urkunder 1859 av vår
förste professor i nordiska språk i Uppsala Carl Säve (1812 - 1876), som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
