Världens oskuld vilar
på det vigda bålet.
Genom allt, som andas,
går en iskall rysning.
Blodröd sjunker solen,
fjällens skuggor växa,
och i askens krona
susar tidens höst.
Gudar stumme bida
kring den bleke Balder.
Fimbulnatten nalkas,
nu må bålet brinna!
Himlens fäste mörknar.
Oden fattar facklan;
ännet, skumt av sorger,
sänkes mot hans bröst.
Nu är ändad varje
hugfull hjältehärnad,
mänskobarm skall avla
endast onda uppsåt,
stark skall niding stånda,
god i länkar ligga,
tills att Surters låga
över världen far.
Som i dvale domnad
dröjer vise fadern,
gudens tanke grubblar
över mörka gåtor,
dyker ned i djupen
efter dolda runor,
lyssnar ned i andens
urgrund till ett svar.
Fann den vise fadern,
vad han fjärran letat?
Lugnat änne lutar
Lopt* till Balders änne,
viskar till den döde,
vad ej Valhall vetat,
viskar det som ingen,
ingen anat har.
Vill du gissa gåtan,
gå en natt i skogen,
lyss till stormens stämmor
i de skumma moar!
Lyss till kvalfull kvidan,
lyss till rop och klagan,
hör den djupa bikten
ur naturens bröst!
Helig tystnad följer
fridlös fasas verop,
och som orgeltoner
svävar genom skogen
Odens högsta aning,
världsförsoningslöftet:
livets strid har mening,
djupsta fall har tröst.
* Oden.
