Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87 SKYDDSLINOEN
Hon svarade icke. Med en skärande ton af
förtvifladt, obändigt hat upprepade han sin fråga
och tillade: —
— Du kan icke göra mig värre ondt än du
gjort. Har jag inte rätt att få veta clen lyckliges
namn ?
— Max Tyrsson — kom svaret då, brustet, i
en snyflning.
Frits såg som i en mardröm midt i svarta
vinternatten kamrer Tyrssons rundkindade ansikte
i blixtklar belysning: clen lackröda, skrattande
tjufpojksmunnen, de vidöppna, glasljusa, ohöljdt
lögnaktiga ögonen. — Hur i himlens namn var
clet möjligt!
— Var snäll — och lämna mig — ensam! —
stammade han.
Hilma skrek till som ett barn, hvilket fått ett
slag — och föll in mot honom, famlande kring
hans kropp som en drucken.
— Hvarför — skulle du komma och — ta
mig, när clu ändå måste — jaga mig bort! —
ropade hon med ansiktet pressadt mot hans
bröst, så att ljudet förtogs — eller rättare, skar
honom in i djupet af hjärtat: — hvarför —
skulle clu det!
Han smekte hennes hår, hennes händer, som
åter lossats. Tårar flödade ner öfver hans kinder,
ner i hans skägg. Men icke ett orcl kunde han
tvinga fram till tröst och försoning. Han ville,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
