Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pojkaenfald och kvinnolist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Himlen ska’ veta att han icke försläpar sig i sitt
arbete, och när det bestämda klockslaget kommer, går han
och sätter sig till ett godt bord.
Han kan ge attan uti — och han gör det också
samvetsgrant — hur’dan väderleken är och skörden blir. Sina
reela och kraftiga mål ska’ han ändå alltid ha i rätter tid,
och sin stora lön också. Inga skatter, inga inteckningar eller
andra onera trycka och fördystra honom. Det är husbonden,
den stackarn, som får ligga och grubbla på tocket om
nätterna, medan drängen sitter och håller gladt kärleksglam
med pigan.
Jesses, en hjälpepräst, som kommit ut i socknen, har
knappt större lön eller dyrbarare och finare helgdagskläder
än nutidens bonddrängar, och han får knappt så kraftig
kost som dessa. Och ändå har den arme prästen vakat
och slitit ondt med gamla greker och romare och
kyrkofäder hela sin ungdom igenom, samt åsamkat sig skulder,
som skola följa honom till grafvens brädd, för att likväl
när han omsider är fullbordad och vigd vid sitt ämbete, till
en början få det knappt så bra som en vanlig dräng. Och
så komma de likväl här och skrika och illfänas och röra
upp himmel och jord, talandes om den kroppsarbetande
klassens betryck och om den omänskliga husbonden, som
drifver den stackars tjänaren att träla lifvet ur sig. Jo jo,
minsann! Men himlen vare den hemansägaren nådig, som
skulle försöka sig på att få sin dräng att göra ett så reelt
dagsverke som vi gjorde förr i tiden, när jag och mina
jämnåriga runno opp i världen. Jag skulle då åtminstone
inte vilja vara i den karlens kläder. — — — — —
En tröst är det då, gualof, i allt det här skriket och
eländet, att man aldrig hör den arbetande gossen själf jämra
sig och klaga, utan han går där på åkern och hvisslar och
tänker på sin lilla Lotta som grinar »i mogg» åt sin
själfgjorde målsman.
Dock, kläder och föda och litet lagom arbete till motion
äro inte ensamma i stånd att bringa fullständig sällhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
