Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA KAPITLET
II
»Nå, Trixi — hur står det till? Ge mig ett ögonblick
den lilla varelsen ... Ett så’nt litet rart kryp. Mamma
upp i dagen — och du liknar mig; alltså mormor upp i
dagen — jag vill dock icke påstå, att jag är vidare
förtjust i denna titel...»
»Ja, den passar dig inte heller, käraste mamma ...»
»Men mig passar den dock, inte sant Beatrix», sade
Martha. »Ge mig den lilla, Lori.»
Grevinnan Lori lät ej säga sig detta två gånger; utan
lade barnet på Marthas arm.
»Och hör nu på ...» De satte sig vid sängfötterna, och
i en oavbruten ström av ord berättade hon, hur det hade
gått till vid dopet i kyrkan, vad pastorn hade sagt, hur
den lille hade skrikit, vilka tal man hållit vid middagen.
Överste v. Schrauffer hade talat så vackert om de
framtida stordåd, som den lille Fritz skulle komma att utföra
i fäderneslandets tjänst, om han i likhet med sin farfar
och stamfar Althaus komme att bära kejsarens röck.
Därifrån övergick samtalet utan vidare till den granatröda
damastklänningen; »hos Spitzer vet du — där får man
dock det mest moderna...» —; så talade man om olika
slags mjölksurrogat, med vilka man bäst uppammar
småbarn ; om de obehag, som man sedermera har av
guvernanterna ; om förhållningsregler för den unga
modern. »Inom sex veckor», så slutade Lori, »måste du,
ja, måste du fara till ’Märiazell’ för att tacka Guds
moder för gossens födelse (jag är så glad, att det är en pojke
— för majoratets skull). Jag har redan vallfärdat till
’Mariazell’ — nej, ’Mariataferl’ var det ju — innan din
nedkomst, och som du ser, har det bragt dig lycka...»
Martha satt tyst vid andra sidan av sängen och såg
eftertänksamt på barnet, som hon höll i skötet. Tankar,
känslor, fantasibilder genomströmmade hennes inre —;
de voro ej klara, ej fullt tydliga, utan de flöto samman
och framkallade hos henne en stämning av djupt vemod.
Hennes sons son . .. kanske skulle han också i sin
ordning alstra söner..., och så går livet, obekymrat om
döden, från den mest fjärran liggande forntid till den mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
