Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Hvad jag hörde på Oceanen [Forts.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FER Sp I jr
vikingens svärd, uttrycksfullt som det gamla allhärjartingets be-
slut, pålitligt och ärligt som ett nordiskt handslag, skönt som en
nordisk jungfrus öga, rent som den vida ryktbara Nordens luft, ma-
jestätiskt som naturen sjelf uti vikarnes, fjordarnes, sjöarnes,
strömmarnes och midnattssolens land.” Det var poetiskt, foster-
ländskt, det var sjelfmedvetet och oberoende. Longfellow yttrade
härom: ”Isländskan är lika anmärkningsvärd som anglosaxiskan
för dess tvärhet, dess dunkelhet och djerfheten i dess vändnin-
gar. Poeterna kallas sångsmeder, poesien gudarnes tungomål, gul-
det dvärgarnes dagsljus, himmelen Ymers hufvudskål, regn-
bågen gudarnes brygga, slagtningen eller striden ett blodbad och
sköldars möte, tungan ordens svärd, en flod jordens svett och
dalarnes blod, pilar olyckans döttrar, jorden det kärl som flyter
på tidsåldrarne.
Nordmännen uttryckte redan tidigt sina tankar i skrift. Först
och främst må dervid erinras om deras inristningar i sten. Mån-
ga sådana hällristningar” hafva åt efterverlden bevarat histo-
rier om tapperhet och dygd som kännetecknat stora och ädla män
och qvinnor bland folket. Norrmannen Thorfinn Karlsefne gjor-
de en inskrift af detta slag i ”Assonet Stone” i Massachusetts
år 1010. Derefter förekomma jemte nämnda ristningar äfven ru-
nor, bestående ursprungligen af sexton tecken, hvartill sedan la-
des ytterligare fem. De svenska runorna anses af Geijer, Strinn-
holm och Holmberg utgöra grunden till de anglosaxiska runorna,
och dessa senare grunden till de tyska eller germanska. +De äld-
sta skrifna berättelserna i Norden finna vi å runstenarne. Af
de 1,500 runstenar som hittills påträffats höra 1,300 till Sverige.
Större delen af dem tycks höra till perioden 950—1200.
Poesien betraktades alltid af nordmännen med kärlek och
vördnad. Poeterna voro kärkomna gäster vid konungars hof och
krigares läger och fingo riklig ersättning för sitt arbete. De äld-
sta produkterna af norsk poesi utmärktes särskildt för sin kri-
giska rytm, sina djerfva tonsättningar och sitt sköna, träffande
bildspråk. De gingo från far till son genom muntlig tradition.
Dessa sångers utomordentliga bildrikedom kan knappast beskrif-
vas. Oden hade ej mindre än två hundra benämningar. Him-
mel, jord, haf och hvarje naturkraft voro personifierade och hade
sina särskilda olika namn. Sångerna innehöllo myter eller ren
historia.
Poeternas och sångarnes minne var någonting utomordent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
