Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 34
ADERTONDE KAPITLET.
den. Det sker väl i fosterländskt intresse, kan jag tro, men
verkningarna blifva motsatsen till de väntade, ty det ligger i det svenska
skaplynnet en oemotståndlig lust för det äfventyrliga. Om de svenska
tidningarna berättade om allmängiltiga förhållanden i vårt land,
skulle emigrationen hit förr afstanna. Men nu vilja de käcka svenska
ynglingarna nödvändigt hit öfver för att se allt det där rysliga de
läst om och för att dessemellan inhösta en rik skörd af det
lätt-förvärfvade guld, hvarom deras öfverdrifvet hänförda vänner berättat
i enskilda bref. Alltså gå vi amerikaner och le i mjugg öfver vår
tur, när vi dagligen om somrarna läsa i Stockholmstidningarna om
solstyng, järnvägsolyckor och cykloner i vårt »förfarliga Amerika»,
ty vi veta, att allt det där bara skaffar flera svenskar till oss i den
nya världen, och det är verkligen en skön tanke, ty våra landsmän
äro de erkändt bästa utländingar, som flytta till oss stackare, hvilka
bo här så eländigt bland indianer, bufflar och järnvägsröfvare!
För min del blef jag snart så van vid det där förhållandet, att
jag ofta skämtsamt sade till mina vänner, när vi köpte vår dagliga
tidning: »Jag vågar på Amerika-nyheterna», och endast en och
annan gång slog gissningen fel.
Men vi äro ju på »Astrea». Också här blef Floren tagen för
utländing, ty kaptenen kom till mig och sporde: »Talar äfven herrns
reskamrat svenska?» Stackare jag, icke ens i Sverige kunde min
utländskhet vinna något erkännande, ty öfverallt tog man mig för
en ortodox, infödd svensk. Då jag är en tämligen erfaren resande,
beredde mig detta mitt öde föga öfverraskning, men att min
genomsvenske reskamrat, pastor Floren, alltid togs för en utländing, det
småler jag åt ännu, närhelst jag påminnes därom. Annars råkar
man i Amerika ofta i rätt lustiga situationer, helst därför att man
sällan under resor är ämbetsklädd. När jag för tolf år sedan efter
sex månaders vistelse i Kansas, solbränd, väderbiten och vid
ovanligt godt hull, återvände till läroverket i Röck Island, klädd i en
af västerns då så vanliga bredbrämade slokhattar och en tjock
ulster-ytterrock, trodde en af mina medresande i Pullmans-kupéen,
att jag var en af Colorados rika kreaturskungar. Misstaget kändes
knappt smickrande för en ung ambitiös teolog, men jag skrattade
ändå däråt. Några år senare kommo en afton medlemmarna af
en kommitté emot mig i en af Amerikas stora central-stationer,
och ordföranden lyfte på hatten och sade: »How do you do, senator?»
Då togs jag för en välbekant Förenta staternas senator. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
