Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt. Staten måste därför äfven bestå dem fritt nöjen. Anspråken Bröd och
växte. Gratisföreställningar gåfvos till sist nära nog under hälften skådespel,
af årets dagar. Och massans kraf på bröd och skådespel var
icke lätt att tillbakavisa, dels i anseende till dess talrikhet, dels
emedan pretoriangardet, omkring 10,000 man, hufvudsakligen
bestod af fattige plebejsöner.
Det var slafvarnes lott att utgöra det bärande underlaget
för detta samhällstillstånd. Likväl var stadslafven nästan lycklig
i jämförelse med dem bland hans olyckskamrater, som måste gå
med länkar på åkern och tillbringa natten i ett halft underjordiskt
sofstall, därunder vaka och sömn följde hvarandra i ett dvallikt
tillstånd af fortsatt lidande, på hvilket endast döden kunde göra
slut. En rik romare kunde ega tusen slafvar, indelade i många
ranggrader. Lägst af dessa stodo slafvarnes slafvar. När någon
af de förnämligare tjänstgjort sina timmar i palatset och återvände
till sitt rum i slafkasärnen, möttes han under stundom där af sina
egne slafvar, hvilka dels upppassade honom personligen, dels
öfvertogo någon del af hans sysslor. Att de då fingo umgälla
de förödmjukelser, han själf nyss lidit, var helt säkert ganska vanligt.
Plinius liknar en rik romares slafstat vid en liten republik
för sig. Man stiftade där sällskap för sjukvård, begrafningshjälp,
gemensamma nöjen o. s. v. Hvarje sådan förening hade sin
valde ordförande och sina hedersledamöter, de senare ofta
fri-gifne f. d. slafvar i samma hus. Många varaktiga vänskapsband
blefvo här knutna. Därom vitnar en frigifven, som på sin väns graf
lät rista: »Mellan oss två, min käre kamrat, rådde aldrig
ovänskap, det bedyrar jag vid himmelens och underjordens gudar.
På samma gång blefvo vi slafvar, i samma hus tjänade vi och
samtidigt fingo vi friheten. Den dag, som ryckte dig bort, var
den första, som skilde oss åt.» Lagen gaf ej slafven rätt att
gifta sig, äktenskapet var ett privilegium för den frie. Den kvinna
som i lagstiftarens ögon blott var slafvens följeslagerska, betraktade
han dock själf som sin laggifta hustru, och orden make, maka,
äktenskap använde han alltid om sina förhållanden. De ömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
