Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 4 - 28 Jan.
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stympades på ett förskräckligt sätt av
det fientliga batteriet. "Nu skall väl
min italienare få sitt avsked", tänkte
generalen och såg efter honom. I
samma ögonblick kom en kula och dödade
italienaren. Då framträngde en tår i
generalens öga, och han sade: "O Gud,
denne kunde dö salig! Men jag? O,
jag kan det icke. Bevara mig blott
denna gång! Mina fattiga
blodsdroppar, som äro så ringa för dig, täcktes
du ännu låta mig behålla! Låt mig
först förvissas om din frälsningsnåd och
lära att saligt dö!" — Nu uppstod en
häftig strid. Generalen blev skjuten i
högra armen och föll av hästen. Man
bar honom genast bort från slagfältet,
men han måste ligga till dagen därpå,
utan att bliva förbunden. Konungen
tillät att han fick föras till en
närbelägen stad, för att bliva botad. Dit
anländ var hans livligaste omsorg att söka
frälsning för sin själ; han bad, han
läste Guds heliga ord, och snart kunde
även han säga: "Jag vet, att om jag
lever eller dör, så är jag salig i tron
på min Frälsares förtjänt".
Min vän, kan du säga detsamma?
Hör Gud bön?
Fritjof Nansen, den djärve
forskaren i de nordliga isregionerna, företog
en gång under sin polarresa en
expedition i en liten båt. I hans sällskap
befunno sig förutom några norrmän,
väderbitna, oförskräckta män, även några
lappar, hvilka ju äro förtrogna med
snö och is. Dessa båda enfaldiga
renherdar voro troende kristna, den ene
var 45, den andre 25 år. Deras
största skatt var ett Nytt testamente
på lappska språket; i det läste de
dagligen. Under de svåraste faror,
under storm och vågornas brus voro de
alltid angelägna att icke förlora den
kära boken. En gång hade båten
fastnat mitt inne isen; ett stort isstycke
hade skjutit in under båten och höjt
upp den, så att den ej kunde komma
ur fläcken. Snart var den alldeles
fastfrusen, de djärva männen stodo i
fara att med isflaket drivas ut i öppna
sjön. Då vore båten och alla
ombordvarande förlorade. Hoppet att
vinden skulle driva den simmande is-ön
in mot land var blott mycket svagt.
Nansen och hans tappre ledsagare,
kapten Sverdrup, hade stigit ur båten.
De frågade sig, bekymrade, om väl
nästa ögonblick skulle medföra död
och undergång. Även de övriga stego
ur båten. Efter en stund saknade
Nansen de båda lapparna; han gick
tillbaka till båten, lyfte på tältduken,
som var spänd däröver, och såg då,
huru de båda saknade sutto där lutade
över sitt Nya testamente. De
framlade i bön det svåra läget och ropade
till Herren om hjälp och räddning.
Nansen blev djupt gripen och
avlägsnade sig tyst. Efter en stund
började en häftig vind blåsa, som hotade
att föra isstycket utåt havet. "Men
just då det såg som allra farligast ut",
berättar kapten Sverdrup, "och det
tycktes som om vår ö skulle slungas
mitt in i de våldsammaste
bränningarna, vände sig helt plötsligt hela
isstycket och styrde med full fart in
mot land. Det hela gjorde intryck av
att styras av en osynlig hand. Vi voro
räddade."
Vilken härlig bönhörelse av honom,
vilken hav och vindar äro underdåniga!
Från kriget.
De skildringar, vi få genom
tidningarna från det pågående kriget, det
förskräckligaste i historien, äro så
dystra och uppskakande, att det är
glädjande höra något, som utgör
liksom en ljuspunkt på den mörka
tavlan. Nedanstående brev av en
(Forts, å sid. 30.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:19:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/senap/1917/0027.html
