Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Midsommarfesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIDSOMMARFESTEN
I57
till ropen och tågandet. Somliga tyckte att det var
som i krigstid och att allt blott betydde ett roligt
äfventyr och ville gå med i skogen. Andra som
bättre kände tattarna fruktade det värsta.
Båtflottan hade nu hunnit andra stranden och
de båda landtföljena hade redan slagit kedja och
rörde sig sakta mot sjön. Att slippa emellan här
var icke möjligt. Sakta och fast drog sig ringen
samman, medan båtarna bevakade stranden. Mest
förundrade man sig att intet rop från flickan hördes.
Man började nästan frukta att han gjort henne något
illa. Bönderna svuro för sig själfva att finge de fatt
honom lefvande, den tattarbofven, så skulle de hacka
honom i bitar.
Allt trängre och trängre blef ringen.
För ett ögonblick gick månen fram ur molnen
och lyste på klipporna som reste sig vid stranden.
Då fick folket nere i båtarna se Jan Tattare ytterst
på en af klipporna.
— Där är han! Där är han! skallade det.
Jan Tattare blickade ned och förstod att spelet
var förloradt. Men illa kände de honom, om de
trodde att han icke skulle spela spelet till slut. Han
reste sig och lyfte upp den halft afdånade flickan, så
att hon kom att hvila mot hans bröst. Så skrek han ned :
— Min är hon! Min är hon! Själf har hon
följt mig.
Då röt Lars Gruft, vekabonden:
— Du ljuger, rackarunge! Vi sågo allt hin
dú röfvade och stal henne. Lämna henne, du, din
sakramenskade bofl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
