Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTET FÖR INTET. 3
det för tvång, om de uppmanades att tala eller läsa hög-
svenska.
På tiden satte de skjutsande kullorna föga värde. Då
jag en gång bad en af dem köra fortare och tillade, att
tiden går, sade hon: »Hvad betyder det? Jag har icke köpt
någon tid, icke heller sålt någon.» Då jag gjorde henne
uppmärksam på, att det kunde vara annorlunda för mig,
svarade hon: »nog lefver du din tid ut, om du också ej
skyndar.» ;
Utefter vägarna färdades ej många. De jag mötte voro
vanligen sådana som begåfvo sig till fäbodarna, ty hvarje hus-
håll har flera sådana, där de vistas tidtals både vinter och
sommar, mest dock under den senare årstiden. Redan på
afstånd varsnade man de mötande, dels genom det buller
åkdonet åstadkom på de knaggliga vägarna, dels genom de
på selen hängande pinglorna, ty sådana begagnades den
tiden allmänt alla årstider. Då de jag mötte eller upp-
hann kommo »till syne>, slog sällan fel, att mannen ensam
satt i kärran och åkte, medan hustrun gick, vanligen bärande
ett barn på ryggen och antingen ledande ett annat vid
handen, eller dragande på en kalf eller ett får. Jag kunde
icke låta bli att förarga mig öfver att den kraftige mannen
betedde sig så emot sin hustru, men då jag gaf min skjuts-
kulla del af min förtrytelse, skrattade hon och sade, att de,
dalfolket, brukade det så.
Under mina vandringar mellan vattendragen besökte
jag ibland fäbodar som lågo i min väg. Naturligtvis hade
jag hört talas och läst om dalkarlens stora gästfrihet; nu
borde jag få komma i åtnjutande däraf. Men till gäst-
frihet märkte jag icke ett spår. De flesta af infödingarna
voro buttra, sällan höfliga, och bad man få köpa en bunke
mjölk, var det ej alltid man fick sin begäran bifallen. Ibland
bekom man dock efter en dryg väntan mjölk, och då man
frågade hvad den kostade, erhöll man aldrig besked. »Du
får gifva som du vill,» var det stående svaret. Vanligen
betalade jag då mer än värdet. »Tack för öfverskottet!»
-hörde jag aldrig någon säga, men väl tyckte jag mig flera
gånger märka, att man väntat sig ännu mera. Längre fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
