Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 KRIG OCH PEST.
»Kanske blir det sa» återtog Grettil, »men icke tror
jag, att hvarken vår Per eller Tisken vänder tillbaka.
Kanske Matts möjligen gör det, fastän vi nu väntat honom
förgäfves i mer än två år, men han är då, som väl är, icke
i kriget och således icke utsatt för så många faror.»
Hvad Jo ämnade svara, fingo hans vänner aldrig veta,
ty just som han skulle taga till orda, flögo bundarna upp
från sina platser och började häftigt skälla.
Männen reste sig visserligen, men skyndade icke som i
forna dagar genast efter sina bössor, utan afvaktade lugnt
att den, hvars annalkande hundarna märkt, skulle bli synlig
mellan skogen och det på öppna marken belägna pörtet.
Snart hördes rassel och skrap af skidor, och kort därpå
visade sig en man vid skogsranden och styrde pilsnabbt
rakt mot gården. Ett glädjeskri undslapp Gretti, under det
hundarna under muntra språng ilade mot den kommande.
»Matts!» utropade Jo, och ögonblicket därefter var den efter-
längtade omringad af de sina.
»Vi hade nära nog förlorat hoppet att åter få se dig
bland oss,» sade Gretti, under det klara tårar hängde
som pärlor i hennes långa mörka ögonhår. »På våra andra
kära, får vi nog vänta ännu länge,» tillade hon.
»Icke så länge, mor!» svarade Matts muntert, i det han
vände sig emot skogen, där nu en väldig figur åtföljd af
en mindre aftecknade sig mot den hvita snön.
Ett glädjesorl hördes från alla, ty man igenkände till
sin förvåning den länge saknade Per. »Huru ha ni träf-
fats?» utropade alla och vände sig till Matts, men innan
de hunnit få något svar, var Per framme och uttryckte sin
glädje öfver att åter sammanträffa med de sina och att få
återse dem och sitt barndoms hem. »Mer än en gång har
jag tänkt, att detta aldrig skulle ske. Men nu är jag här!
Hej, Jo, Pavo, Matti och alla ni andra!»
Under dessa utrop och välkomsthälsningar hade den
tredje skidlöparen stått tyst och obemärkt, »Af med ski-
dorna, Valborg,» uppmanade Matts gladt, sedan alla tryckt
Pers händer, »nu äro vi hemma hos far och mor; nu äro
våra lidanden slut. Mor, här är Valborg, som följt oss från
Karelen. Hon är af samma släkt som vi.>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
