Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 1. Uppbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
det öfversteg deras krafter att draga kälken genom den
djupa och lösa snön.
För barnens skull hade lägret gjorts med mera omsorg,
och ett nödtorftigt tak af stänger och ris med väggar af
småskog och snö erbjöd dem ett tämligen godt skydd mot
ovädret. Det var på tredje dagen sedan ankomsten. Alla
sutto tysta och nedslagna, då snöfallet helt hastigt aftog och
stormen ökade. De uråldriga furorna böjdes, deras kvistar
rasslade, och den redan fallna snön yrde omkring så att
luften deraf förmörkades. »Ja,» sade Örjan, »blås på! Dess
hårdare packas snön och dess lättare få vi att komma fram.»
»Ja,» svarade Mattu, »det är nödigt att ovädret ger sig:
vårt matförråd är litet. Gud gifve ni kunde komma öfver
något vildt! Vi hafva redan varit länge på väg emot hvad
vi hoppades då vi bröto upp.»
»Herrans väderlek kan ingen beräkna, men vi få snart
bra väder,» sade Örjan tröstande, >och något vildt skola vi
väl söka upp åt dig.»
Följande dag hade stormen saktat sig betydligt, men
man beslöt ändock att icke bryta upp, och Örjan och gos-
sarne skulle gå ut att söka något vildt. »Vi gå tillbaka
till den stora mossen vi gingo öfver på hitvägen; der träffa
vi åtminstone ripor. Tag Hejkis båge, Anti, så skola vi
göra hvad vi kunna,» sade Örjan.
Ankomna till mossen, följde våra jägare dess kant, sö-
kande spår efter ripor. Vid en utskjutande skogsudde gjorde
Örjan, som var något förut, halt och slog upp med handen.
Gossarne förstodo betydelsen af denna rörelse och skyndade
dit; att han funnit något, visste de. När de kommo fram,
pekade han på marken. Der hade elgar gått fram. Väl
voro spåren igenyrda och fulla af snö, men gamla voro de
ej. Djuren hade gått fram under ovädret, och spåren stodo
rakt ut till en skogbevuxen holme i mossen. Hviskande
sade Örjan: >»Gå omkring skogsholmen; finna ni inte
spåren der, så skiljen eder åt och söken genom rop drifva
djuren hit till mig. Det är elgarnas vana att om de bli
motade återvända i sina egna spår. Gör ert bästa. Ha
djuren gått öfver åt andra sidan, må en af er vinka åt mig,
så skola vi genomsöka furuholmen, ty fågel fins der.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
