Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 2. Anti och Pecka på färd till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTI OCH PECKA PÅ FÄRD TILL SVERIGE. 51
finnens smak. Med hurtigt mod och liflig glädje lagade de
1 ordning sitt nattläger, och utsträckta på den för dem kära,
friska och doftande granrisbädden, belyst och värmd af den
flammande stockelden, tyckte de sig hemma igen. Der åter-
kom också tanken: skulle de fly, fly från krigsbuller och
bråk, fly tillbaka till de sina, till skogarne och jägarlifvet?
Denna tanke tycktes som en blixt på en gång träffat
dem båda, och på en gång sprungo de upp och stirrade på
hvarandra. De visste, att tanken på det goda tillfället stod
klar för dem båda.
Anti bröt först tystnaden och utbrast: »Låt oss försöka!»
Det flammade till i Peckas ögon. Han tog ett steg mot
båten, men kastade sig derpå helt hastigt ned på bädden
igen, betäckte ansigtet med sina händer och låg länge tyst.
»Huru menar du, Pecka?» sporde Anti.
»Du skall aldrig förråda dina välgörare’, sade alltid gamle
Nicko, presten i S:t Michel,» svarade Pecka, utan att taga
händerna från ansigtet.
»Voro de våra vänner som sleto oss från far och mor
och tvungo oss att åtfölja dem?» svarade Anti.
»Nej, men herr Erik.» — På detta svarade icke Anti,
men efter en stund lade han sig ned på bädden, tog hunden
till sig och smekte honom. Pecka reste sig och sade: »låtom
oss sofva! Jag vill bedja kerr Erik låta oss gå till de våra;
nekar han oss, så gå vi ändå.»
Snart grydde morgonen, och under det Anti kokade
dem den vanliga vällingen, gick Pecka upp på holmens
högsta spets och spanade efter herr Erik. Han syntes ej
till, hvarför Pecka hemtade Anti och hunden och återvände
till sin utkik, der de lade sig för att redan på afstånd kunna
upptäcka den väntade.
Väl sågo de flere fartyg och båtar färdas åt olika håll
hela dagen, men ingen närmade sig holmen. De styrde alla
längre mot vester, närmare fastlandet, och slutligen sjönk
solen ned långt bort i vester, och den mörka, allvarliga
skogen skymde henne för våra spejares blickar.
Hvad hade det blifvit af herr Erik? Den frågan hade
ynglingarne gjort hvarandra mer än en: gång. De hade
hoppats, att deras herre skulle inträffa under den ljusa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
