Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 4. Landsmän påträffas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSMÄN PÅTRÄFFAS. 65
1 Peckafallet trodde knappast, att de kunnat hinna dit ännu.
De hade gått samma väg och hade då icke några barn. De
visste, hur lång tid åtgått för dem, och föreslogo nu gossarne
att stanna hos dem en tid och hjelpa dem med ladugården
och skörden, hvilken de nu strax borde börja. Medan rågen
torkade kunde de eller Daniel göra en rund kring finn-
torpen och efterhöra de väntade och tillsäga (lägga bud),
att gossarne vistades på Peckafallet. Gossarne beslöto sig
för att antaga fader Daniels anbud, och med detsamma voro
de medlemmar af familjen.
Rågen var inne och tröskad, skörden hade blifvit riklig,
och man motsåg vintern med lugn, då nu äfven kossan
hade bostad. Daniel hade gjort en rund milsvidt omkring
i nejden, och helsningar med underrättelse om hvar gossarne
voro till finnandes hade gått vidt och bredt omkring. De
hade dock nu börjat längta efter sitt kringirrande lif i
skogen och tala om att draga mot öster för att möjligen
möta föräldrarne.
Daniel gillade icke den planen, såsom mycket oviss.
Han rådde dem att jaga der på skogarne för att skaffa
bidrag till vinterbehofvet och hudar och skinn till behöfliga
kläder åt sig. Sjelf skulle han önskat följa dem, men han
egde hvarken krut, bly eller salt, hvarför han måste gå ned
åt Malmberget (det nyanlagda Filipstad) för att skaffa sig
sådant. Mor Lissu, som åhört samtalet, sade nu, att Daniel
säkert skulle få låna krut och kulor af gossarne, som sagt
henne, att de ännu egde så mycket kvar, att de kunde afstå
en del till honom. Sjelf ville hon gå till Sundsjöfinnen och
byta till sig salt för de skinn de hade kvar sedan förra
vintern; ty följdes alla tre åt, skulle de nog få ett eller
flere »stordjur» (elgar). Lillpojken tänkte hon taga med
sig, och flickan kunde bra reda sig hemma med kon; hon
hade foder nog och behöfde inte släppa: ut den.
Efter något betänkande blef mor Lissus förslag god-
kändt. Handkvarnen och råg togos in, och så turade man
om att mala mjöl för allas behof.
Ett par dagar derefter bröto jägarne upp. De togo
vägen åt öster. >»Vi gå till Svartelfven,» sade Daniel, »der
finna vi elgar och andra djur samt öringar (foreller). Der
G. Schröder. TD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
