Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 6. Vistelsen vid Peckafallet. Lodjursjagt - 7. Mårdfångst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[0 0
2 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
Något sådant hade Daniel väntat, hvarför han stan-
nat kvar uppe på bergets topp, derifrån han nu kunde
möta lon.
Den svaga smällen från finnens bössa förkunnade för
de i spåren följande gossarne, att jagten var slut. Glädjen
lyste ur deras ögon då de framkommo till valplatsen, der
Daniel lagt hela lofamiljen bredvid hvarandra, sida vid sida.
Och skäl till glädje hade dessa fattiga jägare, ty lo-
djurens skinn voro dyrbara. Dagen var nu långt framskri-
den, och man måste se sig om efter en passande lägerplats.
Så vana skogskarlar som våra finnar behöfde ej länge söka
en sådan, ty i närmaste dal funno de vatten och en torr
fura: det var allt hvad de behöfde. Vid nödeldens jemna
värme och på den friskt doftande granrisbädden funno de:
en angenäm hvila efter dagens arbete.
Innan den grå vinterdagen gjort sitt inträde följande:
morgon hade våra jägare afpelsat de skjutna loarna och
kokat största delen af deras kroppar, ty finnen försmår in-
galunda att äta lokött. Att de ha mycken likhet med
vår vanliga huskatt samt uteslutande lefva af rof inom
djurverlden, det reflekterar finnen ej öfver.
7. Mårdfångst.
Vid dagens inbrott fortsatte våra jägare sitt spanande-
efter villebråd, och då spår af mårdar visade sig, beslöto-
de sätta efter ett par sådana. Efter ett par timmar märkte
de af djurens sätt att gå, att de icke voro särdeles långt.
borta, hvarför hunden släpptes på spåren; men han kom
efter en stund åter utan att ha fått reda på mårdarne.
Jägarne måste sjelfva söka uppspåra dem, och snart
upptäckte de, att mårdarne gått upp i en torr fura, i hvars
öfre del sågs ett hål, stort nog att en mård kunnat krypa
in der. »Passa nu på, Pecka,» sade Daniel, »och sigta på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
