Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 11. I vildmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I VILDMARKEN. 99
fägna sig åt fångsten ej blott af en hop foreller, utan äfven
af en utter. Utterns skinn har rätt stort värde; det var
derför ej så illa att ha kommit öfver honom för så godt pris.
Äfven Örjan hade varit ute för snattare. Flere fåglar
hade bortröfvats af kringstrykande rofdjur, bland hvilka
mårdarne i synnerhet misstänktes.
Man hade samlat ett ganska betydande förråd af små-
vildt, då snön kom och med ens gjorde slut på all fångst.
Emellertid helsades den med glädje, ty nu var tiden inne
att jaga det större villebrådet, och våra nybyggare försum-
made ingalunda att begagna sig af den fördel tillfället gaf
dem. Deras håg stod naturligtvis till elgarne, och inom
kort voro de dem på spåren. En ring togs omkring deras
betesplats, och då de befunnos ha stannat inom ringen,
företogs jagten på det sätt finnarne bruka, eller så, att
Örjan stannade vid inspåret till ringen och Hejki sökte
drifva djuren deråt. Planen lyckades så tillvida, att ett
ungt djur kom inom håll för Örjans bössa. Det blef ett
osäkert skott på långt håll, men sårade dock djuret. En
ifrig jagt följde nu, ty finnarne äro ihärdiga springare, men
det blef också en lång jagt. Den ena kvarten förgick efter
den andra utan att elgen kunde upphinnas. Våra jägare
började tröttna, då Hejki, som hade försprång, uppgaf ett
svagt fröjderop, och då Örjan upphann honom gjorde han
detsamma.
Anledningen var, att de varsnat spår efter en flock
vargar, som mött elgen, och nu börjat förfölja honom. Att
elgens öde var gifvet, derom tviflade finnarne icke, och nu
gällde att hinna fram innan vargarne hunnit sönderslita
elgen. Finnarne hade tur, ty de hade icke sprungit långt
förrän de fingo djuren i sigte. FElgen stod ännu på fram-
benen, ehuru halfdöd, och vargarne snart sagdt betäckte
hela hans kropp. En stor svart best hade bitit sig fast vid
strupen och var så ifrig i sin mordlystnad, att han icke
märkte den nästan ljudlöst framilande Hejki förrän dennes
spjut genomborrat honom. I detsamma dödade Örjans
kula en annan best, och de öfriga togo till flykten. Ett
slag från Örjans yxa befriade elgen från vidare plågor, och
nu fingo våra jägare pusta ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
