Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 12. En björnjagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
Då nu Örjan kom in och petade på björnen, bet han
icke i stången. Allt var stilla, hvarför Örjan makade sig
allt längre och längre in, tills blosset upplyste hela hålan.
Och der låg björnen med nedsjunket hufvud: han var död.
En liten ström af mörkt blod kom sipprande emot Örjan.
Han kröp då ut igen och sade till Hejki: »Nu, gudskelof,
är det arbetet slut: björnen ligger orörlig. Han må ligga
en stund, så att blodet får rinna af honom, under det vi
vrida vidjor till ett rep för att draga fram honom ur hålan.»
Då finnarne hade tåget färdigt, ville Hejki in för att
se, hur björnen haft det i sitt vinterkvarter. »Se blott till,
om han ligger stilla,» varnade Örjan. Och stilla låg den
lurfviga massan. Hejki satte blosset till nosen, och då
björnen ej gaf tecken till lif, band han vidjorna om hans
hals, och så hjelptes man åt att hala, tills björnen var så
långt ute ur hålan, att man kunde välta fram den tunga
kroppen.
Lyckan hade stått de djerfva männen bi. Jagten hade
också utförts på äkta finnmanér, ärfd från förfädren och
ännu till senaste tid i bruk. Ingen af dessa män tänkte
på, att de utfört något ovanligt. De tänkte blott på det
återstående arbetet, och med detta grepo de sig genast an.
Huden afdrogs, kroppen styckades, och så lagade man
i ordning bördor så tunga man trodde sig om att möjligen
bära. Nu behöfde de icke anlita träden för att freda köttet,
ty det låg säkert i hålan, sedan hon blifvit tilltäppt.
För öfrigt visste våra finnar, att man icke hade att frukta
vargarne nu, ty snöfallet hade drifvit dem längre mot söder,
der de lättare kunde färdas i marken. Snön faller ej der
så ymnigt som i de högländare trakterna, och man var
således under högvintern befriad från dessa snåla och rof-
giriga bestar. Tyvärr skulle de till våren återkomma och
reda sina lyor i de djupa skogarne, der villebrådet fans i
tillräckligaste mängd.
Att våra jägare voro välkomna till mor Mattu, visade
hon genom den rundliga förplägning hon gaf dem. Nu
voro de välförsedda med lifsmedel för en lång tid. Man
kunde nu egna sig åt jagten på sådana djur, hvilkas skinn
kunde utbytas mot mjöl och utsäde. Så förflöt en god del
a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
