Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 24. Den hemske gästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HEMSKE GÄSTEN. 191
nes hem och upptaga hennes fars smedsverksamhet. Karna
och Pecka skulle blifva hos dem. Så var förslaget och
Antis mening, men det strandade mot Peckas böjelse
Han drogs med oemotståndlig makt till skogen, till enslig-
heten, till det fria lifvet i vildmarken. Der hade hans far
lefvat, och der hade han som barn framlefvat sin tid.
Så bröt man upp från hemmet. Till Antis nya hem
följde Pecka. Der var allt i ordning, der behöfdes han
icke, och trots ifriga böner och öfvertalningsförsök bröt han
en morgonstund upp. Afskedet frår Anti var smärtsamt,
och då denne med darrande röst frågade när Pecka tänkte
återkomma, svarade han: »Jag vet ej!» — »Hvart går du
då?» — »Till fjällen, till holmen går jag; derifrån skall jag
lemna anvisning. Farväl, Anti!» Så hvisslade han på hun-
darne, och snart försvann han för Antis blickar.
Då Pecka kom till Vedalajnen var det vår. Man hel-
sade honom som en gammal vän. Gården var nu färdig,
och folket hade dragit sig fram, ehuru vintern varit svår.
För svenskarne hade man haft ro. Flere finnar hade an-
kommit och bosatt sig här och der på skogarne, både söder
och norrut. Flere väntades. Vedalajnens bror hade ock
nedsatt sig midt i skogen. Han hade medel; ville Pecka
hjelpa honom timra, så blefve han väl betald. Pecka sade
sig ämna besöka gamle Peckelan och andra bekanta längre
norr. Ja, nog lefde de, men det vore kif emellan dem der-
uppe utmed elfven. En del ville, att de ankommande fin-
narne skulle slå sig ned, en annan del att de skulle draga
vidare, och ett par hade blifvit bortmotade. Samma saga
hörde Pecka vid alla finnbyggen han träffade under sin
väg till Peckelan.
Det oroade honom, att finnarne sins emellan började
kifvas. De behöfde hålla tillhopa och hjelpa hvarandra.
Det gladde honom derför att vid sin ankomst till Björk-
udden få höra, att Peckelan hade samma tankar, samt att
de finnar som sades vara bortmotade sjelfva funnit det vara
klokt, att finnarne icke bodde för trångt eller så att foder-
tillgången blefve knapp, hvarför de godvilligt dragit in
på norska sidan, der de slagit sig ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
