Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 27. Striden i Slagtardalen - 28. Striden vid Viggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN VID VIGGEN. 201
Till sina kamrater, Vedalajnen och Kickelan, sade han: »Vi
skola raska på; möjligen sofva svenskarne länge i dag. Kunde
vi hinna dem innan de bryta upp, torde vi kunna förmå dem
att afbryta sitt tåg mot finnarne här söderut. Far sade, att
det alltid var det klokaste att slå sina fiender bakifrån och
så småningom plocka bort dem utan att visa sig sjelf. Så
skola vi göra. Blifva vi angripna, skola vi fly, tills bön-
derna tröttna att jaga oss. Då skola vi vända om och
börja på nytt igen. Om vi bli åtskilda, är den närmaste och
högsta bergstoppen samlingsplatsen. Kunna vi ställa så till,
att då våra fiender förfölja en af oss, de andra eller någon
af oss kan förfölja bönderna och passa tillfälle att ned-
skjuta någon af dem, få vi snart öfvertag, ty far sade, att
de förföljare som bli slagna bakifrån förlora modet och sluta.
Nu få vi pröfva. Vi få äta nu under det vi gå, och icke
gå närmare hvarandra än jemnt så pass att vi se hvarandra
eller höra hvarandras steg. Alla öppna ställen i skogen
och mossarne gå vi omkring, alltid på vestra sidan. Hack-
spettens trummande på en torr trädstam är vårt igenkän-
ningstecken. Nu går jag förut.»
Några timmar derefter voro våra finnar församlade vid
den eld svenskarne begagnat under natten. De hade mot
förmodan brutit upp tidigare än de förföljande tänkt, hvar-
för dessa ännu raskare och ifrigare påskyndade sin marsch.
28. Striden vid Viggen.
Då svenskarne angrepo lägret vid Dypen, hade en ung finsk
kvinna genast märkt deras öfverlägsenhet i antal öfver finnarne.
Hon fruktade således, att finnarne icke skulle kunna segra.
Sjelf hade hon nyss kommit från en vandring i skogen mot
söder. Der hade hon på afstånd hört boskapens skällor och
finnarnes vallhorn, och detta ingaf henne den tanken att
söka förskaffa de sina hjelp derifrån. Hon hade derför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
