Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hundarnes skall då de komma bakom en sådan bergkulle.
Skogen är blandad barr- och löfskog: furu och gran, björk,
al och rönn. Ofta anträffas dels gamla, dels nya svedjor
med små stigar och gamla kolbottnar. Sedan man blifvit
bekant med marken, är lättare att »passa upp», och då det
ej är långt mellan nysådda rågsvedjor, är det ej heller svårt
för hundarne att påträffa hararna.
Här och der ligga små torp eller gårdar, der jägaren
finner ett nödtorftigt logis och hararna goda betesplatser.
Markerna i sin helhet äro utmärkt passande för skogs-
fågel, ehuru tillgången är knapp.
Då nuvarande jagtinnehafvarne icke äro fågeljägare, göres
föga för fågelos fredande. Väl nedrifvas under jagterna de
giller som påträffas, men detta är icke tillfyllest.
Räf fås ej sällan upp under harjagterna och skjutes med
nöje litet emellan, men är ej föremål för särskilda jagter,
ehuru jagtinnehafvarne ega dertill inöfvade hundar. I sin
hemort Sunne äro de dock ganska framstående räfjägare,
hufvudsakligast sedan snö fallit.
Det var en kulen vinterkväll 1889. Snö- och regnslask
piskade på mina fönster der jag bodde vid Storgatan i
Stockholm. Ensam var jag hemma och gick just och hade
det så måttligt bra. Så ringde det på tamburklockan. Jag
gick att öppna, och där stod en fullvuxen figur, rak och
hög, med »stormen» på.
»Tjenis! Är jag igenkänd?» — »Nehej! Juho! Min
student! In med dig!»
Noga räknadt, var det öfver trettio år sedan vi sist
sågo hvarandra och jagade tillhopa i alla Vermlandsjägares
Eldorado Mangslidsberget, för mina läsare bekant genom
»Minnen från skogarna». Det var ej så lätt att i den full-
vuxne, satte och skäggige mannen känna igen den ranglige,
finhyade studenten, men rösten förrådde honom.
Så småningom fingo vi reda på hvarandras öden sedan
de jagter vi haft tillsammans.
Studenten hade mest jagat i Vermlandsskogarna, der
ban icke sparat hararna, men bland alla jagtmarker var
dock Gräsmarken bäst. Der var han nästan hvarje år, hade
haft gudomligt roligt, och dit skulle jag följa honom på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
