Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ostlig storm, haren sträckte ut, och snart voro hundarne
utom hörhåll. Det var bäst lunka efter för att få höra dem.
Nu gingo ett par timmar. Ibland hörde jag hundarne
än åt ett, än åt ett annat håll, men aldrig kommo de mig
nära, ehuru jag ibland stod länge på sådana ställen der
haren gått fram.
Icke heller såg jag till någon af kamraterna, men slut-
ligen hörde jag ett par skott och drog mig deråt. Men ej
heller då jag kom dit der skotten, att döma af smällen,
borde ha lossats, hörde eller såg jag hvarken hundar eller
jägare. BSlutligen inträdde skymningen, och jag började så
sakta anträda hemvägen.
Då hade jag bättre tur så till vida, att jag påträffade
den ena kamraten efter den andra, och snart voro vi till-
hopa. Ingen hade fått skjuta något. De skott jag hört
hade skjutits för att få rätt på hundarne, och detta hade
lyckats. Nu knogade vi, sedan mörkret inträdt, hem igen
och ondgjordes öfver regn och storm, som förstört vår jagt,
ty att här i marken var särdeles godt om hare, det var all-
deles gifvet, att sluta af de märken vi sett efter dem.
Vid vårt inträde i Jägarsalen var denna ännu mörk,
och vi ropade på Studenten, men fingo ej svar. Då kom
mor och upplyste, att han och vår värd, Store Johannes,
hade satt för vagnen och rest bort för att besöka vår ge-
mensamme bekante »Orfei dräng», som bodde en timmes
väg derifrån.
Vår ’mamma’ jemte mor hade det snart trefligt igen:
ljus och brasa upplyste Jägarsalen och jägarnes anleten.
Gudsgåfvor kommo fram, och snart glömde vi regnvädret,
stormen och vår otur för stunden. Vi voro öfverens om att
följande dag göra det bättre.
Då vi alla knogat på dugtigt för att i blåsvädret få
rätt på hundarne och jagten, blef intet nattsöl. Också sade
Kalle morgonen derpå, att han sofvit godt och benen hade
också sofvit. Dagen var icke inbruten då vi återigen voro
uppe i bergbackarna. Nu var himmeln klar, och innan
solen belyste bergtopparne »gick det», det vill säga, hade
hundarne fått en hare på benen. Snart dundrade ett skott,
derpå ett, två till och så ännu ett par. Det var Afrikanaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
