Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 à 10 år äldre än jag. Han var nu bokhållare och skulle
bli svåger med unga patron, stod således högt i respekt på
bruket, helst som han var adelsman och son till majoren.
»Hvad vill du?» svarade jag vresigt nog, emedan jag för-
modade, att han ville jag skulle springa något ärende.
»Kom hit,» sade han, och neka vågade jag ej, utan vände
om. Han kom emot mig och hade den stora magasinsnyc-
keln i handen.
»Hvad var det du bad förvaltaren om?»
Så redogjorde jag för mina planer.
»Hvar är Anders?» sade han; »gå efter honom, skall
ni få af mig hvad ni behöfver. Jag tycker det är synd
lemna dig hemma; men efter du nu är så tokig och vill
springa i skogen medan vi äro borta, så vill jag hjelpa dig.»
» Vågar du det?»
»Ja, det vågar jag, och mera till, om jag ville. Blir
någon fråga om saken, kan jag betala de skillingarne; jag
får pengar då jag kommer hem.»
»Glad som fågeln i morgonstunden», sprang jag efter
Anders, som nu morskt kom emot mig, anande att jag med-
förde glada budskap, och så följdes vi åt till magasinet, der
Anders tog sig en stor sill och en torrfisk. »Det bergar
du dig ej med i tre dagar,» sade Uno; »tag en till af hvar
sort!» Anders lydde och tackade med en talande blick, ty
att tacka med ord ansåg han vara förmätet.
Då vi kommit ut från magasinet och Uno gått in, kröp
Anders in under den höga stenfoten efter ett par näfver.
och i dem inlade han sillarne. Vår pappersödande nutid
kan ej göra sig en föreställning om huru det blott för 50 år
tillbaka hushållades med det dyrbara papperet. Hade man
användt ett ark sådant till omslag kring ett par sillar, skulle
man ådragit sig en ganska allvarsam näpst.
Nu jublade vi öfver hvad vi egde; nu fans ej något
mera hinder för vår tillämnade storjagt tyckte vi. Men be-
kymret var ännu ej slut; det kommo vi under fund med då
Anders frågade mig, om jag hade hagel för hans behof.
Nej, det hade jag icke, och ovisst vore om jag kunde skaffa.
Ja, då var bäst han gick hem efter en knif och utpetade
hagel ur magasinsväggen, den herrarne brukade begagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
