Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från stranden innan vi hunno Olles hem, och der dröjde
ock en stund innan han blef »»rustad», som han sade, men
icke märkte jag, att hans rustning bestod i annat än att
han tagit med sig en yxa.
Olles gumma frågades, om hon sett till några harar,
men hon trodde det var ondt om dem nära vid, men uppe
på höjden funnes nog, och med det beskedet marscherade
vi åstad uppför backarne. Der släppte vi bundarne, och
förvaltaren blåste några toner i jägarhornet. Derefter gingo
vi saktare och sutto stundom och hvilade i väntan på att
hundarne skulle få upp, men något sådant hände ej. »Gum-
man har nog rätt hon, att det är ondt om hare,» sade för-
valtaren, »men låt oss gå upp på höjden.»
I sakta mak gingo vi dit och slogo oss ned. Här hade
vi en vidsträckt och härlig utsigt. Nedunder oss låg fjor-
den blank som en spegel, och derbortom reste sig den mörka,
mäktiga Bergklätten lik ett hotande åskmoln, medan de
små grönklädda Höfvesholmarne liknade näckrosblad, så
små sågo de ut. Himmeln var öfversållad med små gula
strömoln, hvilka vid horisonten antogo en varmare, i pur-
pur skiftande färgton, tills de vid sjelfva synranden skim-
rade som guld emot de blå bergen. Der låg mors stuga,
der var mitt hem, och jag såg i tankarne, hur syskonen tum-
lade om på gården.
»Hvad sitter du och drömmer om ?» sade herr U., »då
du låter myggen bita dig; de sitta ju fullt öfver hela din
nacke.» Jag tog ett tag och blef kvitt plågoandarne, men
med detsamma reste vi oss upp båda och lyssnade. »»Det
var Krans som väckte,» sade herr U., »nu dröjer ej länge
innan det går» Nej, det gick genast. Vi hörde Krang
grofva, hesa och omedelbart derpå Dianas och Perlas fina
skall.
»Hvart går denna väg, Olle?» frågade herr U.— »Den
går långt bort åt kolningarne och Elgsjön.» — »»Kom med!»
sade han, och så gingo vi vägen fram deråt äfven haren
närmade sig. Han gick dock öfver vägen längre bort, och
så gick drefvet mot vester och ned till Elgsjön. Der blef
det tyst. »Låt oss skynda», sade herr U.; »antingen är
haren tagen af hundarne, eller har han gått in.» Då vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
