Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag skulle gerna vilja råka på någon björn,» sade jag.
»Kan nog tro det,» sade Bister och skrattade godt, i det
han med ett finger stoppade ihop den brinnande tobaken
uti sin korta pipa; :men då är bäst han ger sig af ett par
mil längre norr ut till Ramla. Der bor ett par pojkar,
Jonas och Per; de skjuta björnar allt emellan, och de ha
hund. Men det är nog bäst vänta med den resan ännu
några år. Han är allt för liten än och tar nog till ’har-
värjan’ när han får se björnen.»
Nu blef jag stucken och talade om, att jag förliden
höst jemte en annan pojke suttit en hel natt och vaktat
på en björn, som slagit fem kor samma dag. »Jaså,» sade
han, »åh ja, det kan nog hända ibland med pojkar att de
äro morska. Vi hade en trumslagarpojke vi som var en
satan till pojke att vara oförvägen, och ändå kom han
hem med lifvet, fastän det såg illa ut många gånger för
honom.»
»Dimman börjar lätta, men vi få nog vind,» sade herr
U., och just nu kom ock en vindpust och jagade de små
dimfiakarne framför sig; näckrosbladen reste sig smått, och
små vågor krusade vattnet.
»Blås på, du,» sade Olle, och tittade åt vindsidan, »och
tag med dig de satans myggen, som icke väjer för folk och
icke låter en trött stackare få någon ro. Jag vånnar jag
finge taga mig en lur.»
Den önskningen hade äfven jag, och så tittade jag på
förvaltaren: han satt med armbågen stödd mot båtkanten
och sof. Nå, sof han, kunde äfven jag sofva, och så lade
jag mig framstupa i ekans botten med armarna under huf-
vudet och sof ögonblickligt.
»Upp med dig!» sade herr U.: »nu fara vi» Jag var
genast vaken, men kände mig frysa duktigt ehuru det var
snart sagdt midt i sommaren. Men då elden flammade högt
blef jag strax varm och hjelpte karlarne med att sätta ekan
i sjön.
Just som solen förgyllde bergtopparne voro vi öfver
sjön, släppte hundarne, och så gick det med en klang och
ett lif, som ännu gifva dessa hundar en framstående plats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
