Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jagten var nu slut för den dagen, ty jägarne hade fått
nog af skidlöpande, och på aftonsidan var det också. Små-
ningom samlades man och kom nu öfverens om att icke oroa
björnen mer den dagen, utan lägga sig i min lilla fäbode-
stuga vid sjön Vans norra ände, i förhoppning att äfven
björnen, trött af dagens ansträngningar, skulle lägga sig
till ro.
Följande morgon gingo Kröjts och Isak ut för att se,
om deras förhoppningar slagit in. Väl förtrogna med mar-
ken, togo de en stor bugt omkring den och funno, att björ-
nen stannat. Nu rådslogs om huruvida man skulle släppa
hundarne på honom igen. Man tviflade på en lycklig ut-
gång, ty gamle Rulle hade ej orkat följa björnen, utan
blifvit efter, och unga Finn hade varit för feg att angripa
och ställa björnen, ehuru han legat hårdt efter honom.
Man beslöt sig för att holma björnen i en mindre ring
och, om detta lyckades, låta mig veta hur saken stod. Då
björnen antagligen var skygg efter jagten, framgick man
med yttersta försiktighet, och så väl bedrefs saken, att man
innan det blef mörkt hade björnen holmad i en helt liten
ring, hvars ena långsida utgjordes af sjön. Nu var man
innerligt belåten, ty nu var björnen i fällan, och med glada
känslor ilade man mot hemmet.
Platsen der björnen var holmad var blott en knapp mil
från hemmet och sjön Van, och ringens norra ände blott ett
par tusen alnar från stugan. Stor körväg hade vi ända till
ringens båda ändar. Isen var nästan blank, och man kunde
på den färdas hur man ville.
Allt detta meddelades mig af skyttarne, hvilka visser-
ligen hellre skulle velat haft björnen med hem; men i alla
fall stod saken på bästa fot. Färden hade aflupit lyckligt,
och nu var tillfälle för mig att få vara med, ty den trakten
låg så till, att björnen icke skulle bli oroad. Vi kunde
tryggt låta honom sofva tills det passade att knipa honom.
Jag måste erkänna, att mina unga män gjort sin sak
bra, och var högst belåten med utgången af färden, ty stän-
digt hörde jag mina vänner och bekanta säga: Du är jämt
så jaloux om dina björnar! Någon gång kunde du väl säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
