Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom upp i fjällen, der jag sköt några få, dels på våren och
dels på sommaren.
En gång träffade jag en stor kull vildgäss i en liten
tjärn. Jag hade då ingen annan hund än en hönshund och
var dessutom ensam. Gässen gingo i land, sprungo in i
skogen och så öfver mossen, och stannade icke på den en
half mil långa vägen jag förföljde dem, så att jag ej ens
såg en skymt af dem sedan de lemnat vattnet. Icke ens
med ungarne hade jag tur.
Sommaren 1865 var jag ute för att lokalisera mig samt
påse vattendraget mellan Venjansjön och den stora Öjesjön,
belägen mellan Öster- och Vester-Dalelfvarne. Jag hade
båt och färdades utför Ogströmmen, en tämligen stor elf,
som utfaller i Venjan-sjön och derifrån under namn af Van-
ån strömmar mot söder och utfaller i Vester-Dalelfven. Två
bra strömroddare hade jag med mig. Det var ett par raska
och skogsvana Dalbykarlar.
Natten till en het julidag lågo vi i närheten af den
bro, hvaröfver landsvägen går från Öster- till Vester-Dalarne.
Här hade jag varit ute med mina forellflugor och funnit.
att fiskarne nappade bra. Tröttheten på kvällen hade gjort,
att blott en liten stund användes till fiske. Morgonen derpå
skulle den ena af karlarne gå ned i bygden för att afhemta
en karta och möta posten och sedan på kvällen samman-
träffa med oss längre ned vid sjör Hessingen. Anders och
jag skulle fiska och skjuta oss några änder med biträde af
min stöfvare Larm. Sådan var planen då vi kröpo ned vid
den sprakande stockelden.
Myggorna voro riktigt i taget der vid elfstranden. Huf-
vud och händer kunde man skydda någorlunda bra sedan
man svept rocken omkring öfverkroppen; men fötter och
ben beto de på fullt allvar. Då solen tittade upp på mor-
gonen, blef vår belägenhet outhärdlig; vi måste upp och ut
på elfven; der var ändå ett himmelrike emot på stranden.
Så snart vi slängde ut våra flugor, voro harrarne samt
en och annan mindre laxöring villiga att nappa, och inom
en timme hade vi mer än vi behöfde till frukost. Sedan vi
förplägat oss, gick Jon, min ena karl. Anders, den andre,
och jag foro åter ut på elfven, medhafvande alla våra saker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
