Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nog knogade vi på, men varma och svettiga voro vi då
vi kommo fram, och nu glömde vi för en stund vår hunger
för att se, om vi kunde finna något tecken till att min kula
träffat. Nej, icke en bloddroppe syntes, men väl några små
hårtussar funno vi hängande på en granbuske; dem hade tyd-
ligen något hagel fört dit; men deremot syntes tydliga och
djupa spår efter björnen. Vi slöto deraf, att han slagit föt-
terna mot marken då kulan träffade honom. För öfrigt fans
ingen sannolikbet för att jag skulle skjutit bom på cirka
40 alnars rent håll och väl beredd som jag var. Nog hade
han kulan i bröstet, det voro vi säkra på, och så gingo vi
in i stugan, der elden för länge sedan var slocknad och
kaffepannan stod kall.
Under det vi åto diskuterades lifligt om björnen, och
ju längre vi höllo på, dess mer eldade vi upp oss. Det var
klart, att björnen snart skulle vara på det torra.
Med hundarne i koppel voro vi snart vid tjärnen, och
nu företogs en noggrannare undersökning för att erhålla
visshet, om björnen verkligen gått i vattnet. Den utföll
till vår belåtenhet, ty i dyn på bottnen syntes tydliga spår.
Nu gingo vi än en gång omkring tjärnen för att se om
björnen gått upp. Mycket noggrant undersöktes hela stran-
den utan att finna något spår, och nu var hvarje tvifvel häfdt.
Återstod att finna vår björn. En gammal dålig fisk-
flotte fans i tjärnen; denna stakade vi till inspåret, och så
foro jag och W. rätt ut och kände med stakar, om vi skulle
finna kroppen. Nej, det blef snart för djupt; våra stänger
nådde ej till bottnen, flotten hotade att gå sönder, och
det var ej mer än jämt vi hunno åter till fast mark då detta
verkligen inträffade.
För oss fans nu ingenting mer att göra. Utan båt;
utan yxa! Der stodo vi nu och tittade på hvarandra. Ingen
hade något råd att gifva, förr än W. föreslog, att vi skulle
gå efter Fjellingen. Han borde skaffa en man till, göra sig
en ny flotte och så dragga rätt på björnen. Ja, det var nog
det bästa vi kunde göra.
Det led mot solnedgången då vi åter hunno upp till
sätern. »Släpp hundarne!» sade W., »vi måste väl åtmin-
stone få en hare eller ett par innan vi gå hem.» Ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
