Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Löjtnanten kommer hem.» Det var ett bra förslag, och så
kommo vi att tala om Löjtnantens stora harr. Den togs ut
och jämfördes med mina största. Ingen kunde säga, att
mina voro större, men ej heller att de voro mindre; vågen
skulle gifva utslaget. Och så satte Ole, som åtagit sig våg-
mästartjensten, en harr på kroken. »Nio marker!» Så en
till: »Nio marker!» Och så en: »Knappt nio!» Och nio
marker vägde Löjtnantens. Den var ej en smula tyngre,
ty äfven den hade Ole vägt och kunde bevittna den saken.
Då Ole nämde vittne kom jag att tänka på, att ingen
trodde att det fans harrar som vägde nio norska marker.
Ingen skulle tro, att vi fångat en gädda som vägde 44:
marker. Det var ännu otroligare, och hur skulle jag kunna
styrka detta, om jag skulle omtala den saken? Ledsamt
vore också att tiga med en sådan sällsynthet. Om jag skulle
gömma de stora tänderna? Nej, det var intet bevis. Så
skar, eller rättare högg jag af det stora hufvudet och gick
bort och lade det i en liten låda, som sedan tillspikades,
och så borrade Ole en hop hål i den, hvarpå jag gick upp
i liden och gräfde ned lådan i en myrstack. Myrorna kunde
roa sig med att göra rent och skelettera det stora hufvudet,
och sedan ville jag taga det med mig hem som bevis på.
min lyckliga fångst. Troget bar jag det aderton mil,
eller tills vi träffade körväg, och så berättade jag om gäd-
dans vigt för en Väner-fiskare.
»Ja, det var en huggare till gädda,» sade han, men
en på 42 marker, hade han sjelf fångat, och en till med
samma vigt hade han sett, »så icke hade du behöft knoga
med det der gäddhufvudet för att bli trodd.» Jag blef allt
tämligen snopen, ty jag trodde vi fångat den största gäddan
som fans, och nu lönade ej längre att hålla på, att då Lena
sprättade upp vår gädda, fans i hennes mage en storharr,
som först tagit kroken och sedan blifvit slukad af gäddan,
hvars magskinn var så utspändt, att hon förlorat antingen
lusten eller förmågan att röra sig.
Den saken förklarade, hvarför hon låtit fånga sig.
Någon af mina harrar brydde jag mig ej om att gömma;
utan nöjde mig med att rita af en på stockväggen. Ville
Löjtnanten icke tro mig, skulle det icke gräma mig så syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
