Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drefvet kom rätt åt mig, och der kom haren i långa skutt
ut på fallet och satte sig för att lyssna efter det ovanliga
ljud som förföljde honom. Pang! Der tumlade jösse öfver
rygg och låg stilla. Har man ännu ej fyllt sina femton år,
är en sådan tilldragelse helt enkelt storartad, och hjertat
klappar ’af fröjd och stolthet. Jag gjorde intet undantag.
Med långa språng närmade jag mig haren, och med den i
min hand var jag lika glad som sångarskaran omkring mig.
Stille kom, nosade på honom, slickade honom på nosen, vif-
tade med svansen och gaf mig en blick som sade: »Du är
ej så klen skytt som jag trodde; det här göra vi om.»
»Fick ho haren?» hörde jag Jan ropa från löfdungen
mellan mig och torpet. »Ja.» — »Kom hit då, ty nu syns
förvaltaren!»
Ah! Under sista halftimmen hade jag glömt se ut öf-
ver sjön. Med haren i hand och Stille i koppel skyndade
jag wig upp till torpet. Derifrån såg jag en båt ute på
sjön, styrande rätt åt oss. » Han har hört smällen och hunden,»
sade Jan. »Gå emot honom till sjön!»
»Ät litet först,» sade Dordi och räckte mig en skål mjölk
och två små kakor, eller så kallade »läffsor»; »han kan nog
behöfva.» ’Ehuru anrättningen såg föga inbjudande ut, tog
jag dock emot den. Mjölken drack jag ut, men kakorna
gömde jag till sedan. »Gör som han vill,» sade hon och åter-
tog skålen. Under natten hade jag icke så noga kunnat se,
hur Dordi såg ut; men nu vid dagsljus fann jag henne för-
skräcklig. Nog hade jag sett fula finngummor förut, men
Dordi var den fulaste. Gammal, koppärrig och nästan
mahognybrun af sot och luft, såg hon ut som sagornas troll-
packor, och hennes ögon brunno med en oroväckande glans.
Jag blef nästan rädd. Emellertid räckte jag henne min hand
och tackade för mig. Det syntes glädja henne, ty hon ska-
kade handen hårdt och önskade lycka och långt lif: Nu
ropades från båten, och jag skyndade dit med hunden
och min nyskjutna hare.
»God morgon!» ropade förvaltaren. »Jaså, du hittade
hit; jag kunde nog tro du var duktig.» — »Jag hade Ho-Jan
till vägvisare.» — »Ingen under då,» sade han skrattande.
Nu vände sig förvaltarens roddare om; det var en välkänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
