Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora, vackra grönglänsande fåglarne togo sig ståtliga ut
mot den blå himmeln, och samma tanke uppstod hos oss
alla på en gång: huru komma åt dem? Utan att någon gjorde
frågan, svarade Daniel hviskande: »Det går ej; de se oss,
och skidorna skrapa för hårdt. Det går ej,» sade han ännu
en gång, då han såg mig draga min korta, grofva gamla
norska studsare ur hölstret.
»Det går,» sade Per; »stöd på min nacke! Du känner
ej den bössan, du Daniel,» och så kom Per intill mig och
böjde ryggen.
»Aj,» sade han, »nu flögo de; vi voro för sena.»
Den saken kunde ej] disputeras. Så satte Daniel sig i
gång igen och stannade efter en halftimme vid foten af den
stora fjällhöjden som hela tiden legat framför oss.
» Här rinner Ljusne-elfven upp,» sade han; »och nedom
skogen der börjar dalen. Låtom oss taga en bit innan vi
gå in i den, ty der kunna vi vänta spår hvar som helst».
Så sopade han bort snön på en fallen fura och sade
till mig: »Sätt er och hvila medan vi koka gröten!» Elden
brann klar, och Per öste mjöl i vår plåtpanna med ena han-
den, under det han med en liten spade rörde med den andra.
»Lägg uti en stadig gröt, Per. Vi bli ej riktiga att bruka
skidorna förr än vi ätit gröt i tre dagar,» sade han skrat-
tande. Den sagan hade jag hört förr. och jag vill efter
många års prof hålla med derom.
»Nu tror jag han gär di» (är bra) sade Per, satte gröt-
pannan till mig. och så stekte han några väldiga skifvor
fläsk i Daniels panna. Då allt var färdigt, gaf Daniel oss
hvar sin tallrik af från furan späntade träskifvor. Så håf-
vade vi till oss, gjorde med hjelp af »jongen» små torn
af den hårda gröten, stucko knifven deruti och doppade
dem så i fläskflottet.
Det smakade precis som vi haft färskt bröd att doppa
i vår panna. Så mumsade vi. Trots den svala morgonen,
togo mina följeslagare af sig mössorna, ty en Dalbykarl äter
aldrig med betäckt hufvud och glömmer ej heller att tacka
den Högste för maten. »Skall vi koka kaffe?» sporde Per.
»Nej, vi spara till kvällen; vi dricka vatten nu.» Då kar-
larne sedan skulle taga på sig säckarna, profvade de, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
