Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då skola vi få roligt. Vill du stanna hos mig och jaga
änder i dag?» — »Det vete tusan! Hur är vädret?» — »Det
bästa vi kunna få: det blåser, som du hör, full storm, och
molnen stryka efter skogstopparne, men regna gör det icke
ännu.»
»’Tror du det fins några änder?» — »Usch ja i tusen-
tal; hela sjön var full i går, och då kan du veta, att vas-
sarne vid Gillberga och Odenstod äro fulla. Upp med dig
nu, och skynda på! Jag går hem till mamma och ber henne
ställa fram frukost; mamma är hos mig nu; raska på!»
Kalle A. och jag hade varit samtida i lankasterskolan
och sedermera allt emellanåt sammanträffat. Vi kommo godt
öfverens och hade många pojkstreck att påminna hvarandra
om, och ehuru tiden gått, hade ingen af oss kommit långt
upp här i världen. Kalle hade ej hunnit längre än till rege-
mentsmusikant, men hade som sådan boställe och eget hem,
och det var styft nog, då jag ännu ej var annat än andre
bokhållare. Som sådan kunde jag dansa på baler och kalas,
der Kalle fick sitta och tuta i sitt horn, men hemma vid var
det jag som fick dansa efter förvaltarens och kamraternas
pipor. då Kalle i sitt hem var husbonden och kunde gå hvart
han ville, och till skogen med bössan ville Kalle, och just
dit ville äfven jag, och så hade vi några gånger kunnat
jämka så, att vi fått jaga tillhopa.
Ehuru det var beckmörkt ute och vägen gemen, hittade
jag dock till Kalle och helsades med glädje af gumman
mor hans. |
Det var roligt, sade hon att Kalle fått så långväga främ-
mande, som han tyckte så mycket om; han hade nog talat
om hur roligt vi haft tillsammans i stan. Och nu var gum-
man så glad, att Kalle fått bostället, och att hon kunde
vara här och hjelpa honom med slagten, ty Gustafva, hennes
minsta flicka, vore bara en slarfva; inte kunde hon ställa
med någon slagt. Nej, annat slag. Så kom Gustafva, hel-
sade och neg. såg glad och treflig ut och sade skrattande:
»Ja, nu får han både höra och känna, så slarfvig jag är;
det är jag som gjort grynkorfven.»
Grynkorfven hade jag redan sett. Det var en stor brun-
stekt baddare, som både till utseende och lukt var tilldra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
