Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blifvande roddare, stod på trappan till sin stuga och väntade
oss. »Jaså, kommer han nu! Jag höll just på att gå till
prosten på tröskning,» sade han; »men hvem har han med
sig?» Den frågan blef snart besvarad. »»Ja så,» sade han
och ref sig bak i hufvudet; »ni bli två i pråmen. Det
går ej, det blåser för hårdt. Jag orkar ej staka i denna
vind med två i båten.» Så teg ban och jag såg frågande på
Kalle.
»Hvad är Karljohan?»» — »På logen och sållar drösse»
(nytröskad säd). Karljohan, en sexton å sjutton års pojke,
stack fram hufvudet ur loggluggen. »Kom hit! Vill du
följa mig och skjuta änder i dag? Du får tolfskilling, om
du stakar bra, och kanske något mera till.»
Karljoban såg på fadern, som sade: »Han orkar ej, står
ej bi.» — »Han får väl hvila emellanåt, och så hjelper jag
honom mellan vassarna.» — »Det går nog, far,» sade Karl-
johan. — »Ja, det går väl så länge det går; du får väl följa
då. Spring före och ös ur ekan!»
Under det vi gingo till sjön eller sundet, sade Kalle till
Niklas: Han (vinden) blåser sydvest nu; vi måste ro med
honom nu tills vi komma nord till elfmynningen, och så få
vi staka tillbaka.» — »Ja,» sade Niklas, »det begriper jag
nog. Usch, så det blåser!»
»Gå i Niklas båt, du,» sade han till mig. »Far vid
östra sidan ni, fara vi vid den vestra. Det är lika mycket
änder på båda sidor, och vassarna äro lika tjocka.» Så rodde
vi ut, vinden fattade i båtarne, och det bar af med vild
fart. Kalle hade icke talat hvarken om jagten eller trakten
der vi skulle jaga, ty han visste, att jag kände båda delarne.
Jagtplatsen var en liten sjö eller utvidgning af den
vattenrika Byelfven och låg mellan ett par större sjöar:
Har- och Björnfjordarne. Den tiden var der alltid, i syn-
nerhet om höstarna, ett kärt tillhåll för stora skaror flyt-
tande änder. Sjöfarten var då obetydlig, så att änderna
föga oroades. Det var få jägare som kunde fälla en fågel
under flygten; och vår jagt var just en sådan då man endast
genom att fälla änderna under det de flögo kunde komma åt
dem. Jagten i sig sjelf var enkel nog. En stark och van
karl, som stakade båten mot vinden, var dock af nöden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
