Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mor och kom fram och lyste på vårt jagtbyte. — »Åh, åh!
— Aldrig har jag sett på maken! Stafval!»
Och in kom Gustafva med fart och hade en talgdank
i handen. Så lystes, änderna beundrades, och vi med. Vi
fingo beröm för vår duktighet, och så ömkade de goda kvin-
norna oss. Vi voro väl ihjälsvultna? — »»Ja, nära nog,»
förklarade både Kalle och jag; det var icke just mycket
lif kvar i oss. »Stackare! Kom och sätt er! Stafva, skynda
dig! Gå med, Niklas!» sade mor vänligt, »vi skall strax få
i ordning något åt dig med,» och så försvunno de i det an-
gränsande rummet.
» Vi slå oss väl ned så länge,» föreslog Kalle och tände
ljusen, som stodo i ordning på det dukade bordet. »»Nu
skola vi äta reelt,» sade han då Stafva kom med pannkött
och potatis; det var mat som både dugde och förslog åt
hungriga ungdomar.
Då jag steg upp och ville gå, sade mor, att det var
aldrig värdt förr än jag fått kaffe och våfflor, som hon
enkom tingat för oss. Sådan var välviljan och gästfriheten
i Vermland den tiden, och är väl så ännu.
Sedan vi bekommit såväl kaffe som våfflor, tog jag
farväl på allvar. Kalle ville följa mig till gästgifvaregården,
sade han, om jag blott väntade tills han fick plocka bort
änderna från golfvet. Då vi gingo vägen framåt såg jag,
att Kalle kånkade på en säck. »Hvart skall du med den?»
frågade jag. »Det är dina änder, och dem skall du hafva
med dig till mor din.» — »Åh prat, icke en enda!»
sade jag.
»Bråka inte, det lönar ej. Mamma har gifvit Niklas
några, och resten har hon delat i två lika delar. Bråkar
du, så ger hon dig flera, efter hon vet, att du skjutit de
mesta och om du rätt besinnar dig! Tror du vi hinna äta
upp fera än vi behållit innan de bli dåliga.» Allt nog,
jag hade änderna med mig, och de voro välkomna.
Då jag for hem träffade jag icke Kalle, och icke sedan
heller, ty om några år gick han, till sorg och saknad för
de sina och många gamla lankasterkamrater, ur denna världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
