Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L. hade under sista tiden hållit sig tyst och lugn; men
då han fick se mig på det torra, började han gräla och
förehålla mig min oförsigtighet att gå ut på isen för en
harpalts skull. »Gå du upp och tänd en brasa!» fick han
till svar, »och stå ej här och gräla!» En brasa, ja, det
var hågot som L. begrep, och nu gnodde han allt hvad
tygen höllo upp för vallen, under det han ropade: »gud-
skelof!»
V. tog mig under armen och så gingo vi så hastigt
mina stela ben tilläto uppåt fäbodstugan. Der började
brasan tända sig, och innan jag fick af mig de våta kläderna
var den i full låga. Tio minuter derefter kände jag mig
lika kry som före badet och önskade blott, att mina kläder
vore torra, så att jag kunde få komma ut och passa upp
för de ännu drifvande hundarne.
L. hade för längesedan satt kaffepannan på elden, och
då kaffet var färdigt ordinerade V., att jag skulle tömma
minst två koppar så hett som möjligt, och sannerligen han
det behöfde bedja mig, ty nu frös jag invärtes, så att jag.
trots hettan från spisen, skakade. Sedan jag druckit kaffet,
slutade jag frysa och kände mig sömnig; men detta varade
ej heller länge, och då kläderna voro tämligen torra, tog
jag dem på mig, stod kvar framför brasan och stekte mig,
tills jag började svettas.
Under tiden hade det mörknat. V. hade lockat upp
hundarne, och vi voro nu färdiga till aftåg, om jag trodde
mig kunna gå. Jag kände mig god dertill, och som
bevis derpå gick jag förut och så fort att jag fortfor att
svettas.
På höjden der vi sett den lysande eldkulan stannade
jag och inväntade kamraterna. När de hunno mig sade
L.: »Jo, jo, jag visste nog, att det skulle bli något konstigt
i dag efter ett tåcke varsel som vi såg då vi voro här
sist!» V. och jag brusto i skratt, men då påstod L., att
det icke vore något att skratta åt; det kunde vi minnas till
en annan gång.
Då vi skildes från L. voro vi öfverens om att ej om-
nämna den timade händelsen, det skulle gifva anledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
