Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styfva prästkragen, höll ena handen med utspärrade fingrar
varsamt öfver det vackra, grå skägget, och så kom njutningens
korta stund.
Tankarna blefvo nu så klara och varma, de riktigt svällde
ut på breda vingar.
— Ja, ett skri, ett samfälldt skri, »ur svenska hjärtats
djup» var det, ett skri, som barnets till sin fader — landets
fader. Länge nog — i ångest — stigande sedefördärf —
ogudlig — ja — våga utsäga: en djäfvulsk literatur —
bredde sig ut öfver landet, smög sig in i den låges hydda
— rikes salar — förpestade luften — gift — oerfarna sinnen
— slut tålamodet. Han slog sig för sitt bröst: O, herre
konung, fräls oss, vi förgås etc. etc.
Ungefär så ja. Det sista var en lycklig travestering.
Kyrkoherden var lite tvehågsen, huruvida det icke egentligen
vore för högt för massan, detta, men hufvudsaken var nu, att
det skrefs på, sant att säga voro ordalagen mer ämnade för
tidningarna. Kyrkoherden hade en liten misstanke om, att
en vänlig insändare — sådant verkade alltid stärkande och
väckande. För resten kunde han om det gällde säga som
gamle Ivar Blå i världen: det vore icke omöjligt skaka fram
en liten insändare ur egen fatabur.
Det stora Skelanda måste gifva en mängd underskrifter,
det vore en skam för församlingen att stå efter de mindre i
stiftet. Församlingar funnos, hvarifrån icke den lägste
bonddrängs namn fattades. Men de hade heller icke det ok, som
han hade att draga på.
Kyrkoherdens panna rynkades, hummern ville knappast
smaka. Ja, pastoratet var godt, verkligen godt, men det
fanns stunder, då han ändå ägnade en tanke åt att söka
sig bort, så mörkt såg det ut att få den makt öfver folkets
sinnen, som ville till för att samla fårahjorden under kyrkans
heliga hägn. Denna tidens slapphet, som tillät en makt att
vara till bredvid kyrkan, utanför kyrkan, ja till och med
verka i vissa kyrkans syften, den var i sanning
olycksalig. Ty ett var och förblef visst: det som ville fram
utanom kyrkan, utan att stå i dess tjänst, det gick icke
med välsignelse. Kunde man än framvisa frukter, så vore det
dock skenbart blott. Kyrkoherden ville omskrifva ett heligt
ord: Där kyrkan icke bygger huset, där o. s. v. Ja, han
kunde gärna omskrifva det, ty var det icke i grunden samma
sak: Herren och kyrkan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
