Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ödsliga vägen med sina låga nakna bergknaltar, sina
ljunghedar och de tre urgamla krökta pilarna låg tyst i
månljuset. Längre ned åt B-stad till brusade det från hafvet och
pep i fjället. Fyren lyste långt ute vid yttersta skären —
man kunde se skenet uppe från nordfjället.
Fru Törner hade gått ensam ned från Löfhede.
Hon stod länge däruppe i blåsten, rödgråten med k
jolame yrande omkring sig. Det bmsade inom henne och det
var skönt att dricka in det ända i själen alltsammans,
ödslighet, sälta, vind, vidder, fjäll och blygrå vågor.
Kajen var så stilla. Hela den lilla staden hade gått till
ro. Här och där lyste det ur fönstren, bryggorna knakade, och
vattnet skvalpade doft under sjöbodarna.
Hennes näsborrar vidgades. Sakta men oemotståndligt
drog ett jubel, ett stormande jubel genom hennes sinne och
blef till ett enda skri. Hon stod med händerna knäppta
öf-ver nacken. Ja, ja, här var stort, var rikt, här kunde väckas
så mycket, stackars dem alla därnere — de förstodo ju ej
hvad allt de hade rätt till. Man ville dölja det för dem,
alla dessa, som ägde makten.
Men det fick icke hjälpa. Hon skulle icke släppa det för
sin egen del. Nu först var det, som hon förstod, att det
kräfdes strid. Och hon ville gifva sig helt däri, icke
förtröttas.
Och som hon stod där, och den starka vinden skärpte
alla hennes lifsandar, fattade hon bättre och bättre, hvad det
egentligen innebar allt detta, som sagts i dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
