Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»va’ bara led» och fnittrade bakom hvarandras ryggar, då de
gingo hem om aftnarna från sillsalteriet och han gensköt dem
i blank stadsmössa med pipan hängande i mungipan.
Lars Christersson log öfverlägset åt det pratet. —
Fruntimmer ä’ de’ så godt om som stjärner på hemmeln, men
manfölk får en titta efter, de’ var klare don de’. Så di kunne
nu gärna skapa sej, honom narrade di inte!
För resten hade han just icke sinne för någonting
särskild! Han ville gärna vara litet olik vanliga fiskarpiltar utpå
öarna, fast det icke kom längre än till att bära stadsmössa
med skärm och om söndagarna gå med svarta handskar,
två nummer för stora och oknäppta, som han sett de
förmögnare bondsönerna i socknen göra.
Men det fanns heller icke den sak till, som kunde göra
honom nedstämd.
— Makt i de’, sade Lars, då det gick emot och var
knappt med brödbiten, och så vände han bort det och
berättade någon historia:
— Nils på Kalfö — känner l’n? Lelle Nils, inte högre
än så? — kom å skulle göre dagsverke hos korkar’n. Så
såg’en på’n å sa’: — Åh, du, hölles tänker du de’ ska’ gå
me’ dej i åkern?, sa’n, du drunknar i fårerne, far lille. Men
då tog Nils te’ å titta opp på korkar’n, så att’en lå’ änna
bago-ver, å så sa’n: — Ih da, 1 e väll ofverhändit rik, 1 far, I
tänker nock inte te å dö, I ? sa’n. Ho ho ho! För kveck i
mälet, de’ har’n no alltid vore den däringe lelle. Hi hi!
känner I’n ente?
Emellertid skulle han göra något i världen, och så for
han ut på sjön, fast han icke kände vidare lust till det. Och
det höll han på med i tretton långa år.
Han seglade på Frankrike och England, odh en gång,
det var sista resan, ned till Lissabon. Öfverallt i hamnarna
sprang han efter töserna och skröt af sin tur. Men töserna
protesterade. Han var så ful som synden, påstodo de, och
det var inte det ringaste »alvare» med honom. Pytt! bara för
att inte alla kunde få’n, sa’ Lars. Och så fortsatte han att
uppvakta dem och seglade på, munter i hågen, döf för alla
missljud.
Trettiosex år och tre månader var han, då han på en
marknad i Grebbestad mötte Anna Maja Larsdotter, i tjänst
hos frun på Munketorp. Det var ett märkeligt blidt och
stil-samt kvinnfolk, mycket litet, spädt och smått sentimentalt
af sig. D# kommo tillsammans på en karusellhäst, och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
