Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dö får en nu i allt fall, antingen en så heter Lars Christensson
eller ä’ kung öfver land och rike. Dö, hm!
Lars spottade härvid ut bussen och kände sig illa till
mods.
Han vände sig om och tittade in genom rutan, som
nästan bortskymdes af potatisen. Anna Maja låg stilla på
sängen och blickade framför sig.
— Lars, sade hon och såg upp mot rutan, ty hon hade
märkt skuggan. Vär beskedeli å ge’ mej skrinet därborte.
Om han ändå skulle ge sig öfver till Anna på Kalfön
och bedja om ett stop? Han funderade starkt, under det
han gick ner i kojan igen. Näggu om han kunde. Hällre
fick det vara slut med eländet. Med honom ja! Men Anna
Maja —
Det satt något fast i halsen, då han gaf henne skrinet och
slog sig ned på sängkanten.
— Vär snäll å oppna’t, du Lars. Så ja. Jä’ tänkte bara
se efter, om de’ ente sakti kunne väre nå’n småstyfver
glömd.
Anna Maja trefvade med darrande händer omkring bland
trasorna. Nej, det syntes inte till någon. Så fick hon fast på
sonens sista bref med två porträtt inuti, som låg
omsorgsfullt gömdt i en klut.
Hon tog upp det och satte porträtten mot ljuset. Det
ena återgaf bilden af en skägglös pilt i ljusa byxor, ljust
hår, ljusa ögon, sittande vid ett bord — allt mycket ljust och
blackt. Det andra samme yngling i beväringsuniform, med
gryende mustasch, morsk och katig.
— Håhå du Lars, de’ ä’ nu elfva år du, och två år se’n
vi sist hörde å’n. Må tro han ä’ borte?
Lars satt och stirrade på golfvet.
— Ja, hem kan sia’t?
— Beskeli har’n ändå vär’t. Houar du om sistens?
Tretti kroner och tre daler ha vi no fått å’n, se’n han for.
De’ ä’ ente lide de’.
— Ne’, de’ ä’ då mer än kommu’n består en. Fire
kroner om åre’, du Anna Maja. De’ ä’ akkurat te’ å stoppe
i mun på Pålsen för jordlappen.
— Ja, hå hå ja, Lars du, när jä’ dör du, så blir de’ en
mindre å fö’.
— Åh, för snack, röt Lars och lunkade tvärt ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
