Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men äfven något mer. Hon var ett skärgårdsbarn, och
hon besatt i hög grad den spänstighet, som alltjämt hoppas
och tror på det okända, morgondagen skall föra med sig,
segt mod, liflig sorglöshet och en egen förmåga att dväljas
i en värld af inbillning, där alltid det ädla, det sköna, det
stora segrade.
Och ännu något annat.
Ett trotsigt, oförväget mod, hvilket kunde bryta fram
oförmodadt och hänsynslöst, och som tog sig uttryck både
i en båt, när vågorna slogo in och kommo de andra
kvinnornas kinder att blekna och i djärft blottande af åsikter,
motsatta deras, hon berodde af. Men detta skedde ej ofta.
Och det sköt alltid ned på sak, icke på person, var något,
som dök upp ur djupet af hennes djupaste, ljungade till och
därpå sjönk ned igen, slocknande. En strid som mellan två
naturer, ty hennes sträfvan var ju att hålla sig uppe som den
fina damen med det mjuka, utjämnande sättet.
Det var nu många, många år sedan ungdomsdagarna —
och kampen hade gått knaggligt nog. Hon flyttade omkring i
skärgården som småbarnslärarinna, med undantag af ett
år, då hon bott i en större stad, undangömd, obetydlig.
Och åren smögo sig hän därute bland skären.
Alltjämt smått och enformigt. Människorna rundt om
henne kämpade för bröd som hon, och hon lefde deras lif,
och allt var hvardagligt och utan några tillströmningar, som
kunde utveckla en personlighet lik hennes, ty aldrig förstod
hon verkligheten som den var utan dömde den från djupet
af sitt eget medvetande.
Ingen hade någonsin älskat henne. När hon skulle värr.a
om sin person och göra klart, hvem hon egentligen var, hon
den ringaste af dem alla, då blef hon högfärdig, och det kan
gärna vara, att de hade rätt, som så sade.
Och när hon längtade bort från en omgifning, hvilken
hon aldrig ville förstå, då blef hon själfvisk som ett barn.
Men det fanns något, som minst kunde förlåtas Selma
Kneipe.
Det var hennes sorgliga misstro till präster, kyrka och
dogmer, en stundom nästan bitter ringaktning, och hennes
förvända bedömande af vissa moraliska förhållanden.
Flere gånger hade hon låtit framskymta tankar, som
att mannen hade lika stora skyldigheter som kvinnan att
lefva ärbart, (hvilket anständigt, oskyldigt fruntimmer kunde
tänka på, än mindre vidröra dylika saker!) att man lika litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
