Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon stod rak som ett ett ljus, hela ansiktet flammade
af något bittert, undertryckt, och på samma gång svällde stora
tårar i hennes ögon.
— Jag har kännt det. Tror du inte, jag sett, när jag
kommit in någonstädes: ah, jaså, bara hon, och så vårda
de sig inte mer om mig, än jag vet icke hvad. Jag är en
fattig stackare, som man ger lite mat, därför att man skall öfva
barmhärtighet och vara kristlig, tror du man bjuder mig, då
man bjuder friherrinnan D. från Alfsnäs? tror du man
fäster afseende vid, att jag är, ja, jag kan gärna säga ut, en
bildad, fint kännande kvinna du, fast jag är fattig, fattig som
den sämsta fiskare. Och så kommer alltjämt det där om
ödmjukhet — ödmjukhet. Hvarför ska’ jag vara
ödmjuk mer än andra? För att jag är fattig, — nej du,
tvärtom. O, om jag vore rik, då skulle jag visa, hur man ska’
vara mot den fattige, hvad är det då för svårt att
vara ödmjuk? Nej, jag får hålla uppe mig själf, annars låge
jag där förtrampad.
Hon gick häftigt af och an. Hon grät, så att tårarna
strömmade ned.
— Jag ska’ säga dig något Eva — hon gick intill och
lade båda händerna på fru Tengvalls axlar och talade
däm-padt: — Jag har hungrat, hungrat så, att det skrikit i mig,
och då har jag stoppat hvad som hälst i mun för att stilla
kvalen, det har jag, jag har stängt mig inne i flere dagar,
för jag har tyckt människorna skulle se på mig, om jag gått
till dem, att jag ville ha mat — och ser du, det kunde jag
inte, och jag har varit så förfärligt rädd för, att jag skulle
förnedra mig till sist — men så har alltid något kommit, jag
har fått pengar själf — aldrig så lite, och så har allt blifvit
godt igen. Ja, det har jag gjort i 30 år, Eva, och nu kan
jag inte ha så mycket kvar —
Hon kväfdes af gråt, och fru Tengvall tog emot det tyst
och stilla och sade blott:
— Stackars lilla Selma.
Åter rätade mamsell Kneipe på sig och började sin
vandring.
— Och så är det något annat, ser du — det finns rakt
ingen sympati emellan oss. Jag gick så länge och teg, men
nu kan jag inte. Så säger jag ut om allting, och så sitter de
där besvärade, iskalla, och om jag då skulle hålla på att
ändå gå dit, så vore det ju för att tigga deras mat, jag
kan ju rakt ingenting ge dem i utbyte, inte ens mitt um-
Västerut. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
