Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lilla frun såg rätt framför sig med sina klara ögon,
och läpparna darrade smått.
— Ja, det ä’ inte så godt att alltid bli förstådd, sade hon
till sist stilla och reste sig.
Selma Kneipe vaknade upp och sträckte ut båda
händerna mot henne:
— Ska’ du gå nu? Nu har jag suttit och gjort dig
ledsen bara, du vet ju, jag ä’ en så’n där konstig en, bry dig
inte om mig bara.
— Du ä’ värst mot dig själf, sade fru Tengvall och
log vänligt. — Kom nu till mig någon —
Hon hejdade sig och blef röd, fortsatte därpå genast:
— Jag får ju titta in då och då, får jag?
— Tack, tack för det — kom! Tack för i dag!
Mamsell Kneipe följde henne ut på stenhällen. Det
var mörkt och blåste hårdt.
— Vänta, du ska’ ta’ min lykta.
Hon stod och såg efter henne, tills det blinkande ljuset
vek af vid gatan. Allt var sänkt i tyst ro. Brandvakten
klam-pade förbi därnere, och hon hörde sjön dåna och slå upp mot
magasinsbjälkarna.
En känsla af oändlig ensamhet grep henne. Hon
betäckte ansiktet med de slitna koftskörten.
Det var som med ens en tung trötthet smugit öfver
henne, och ändå något mer. En lidelsefull medkänsla dök
upp från ett innersta djup någonstädes, en känsla som hörde
hon till sist hemma just här, där man slet och kämpade år ut
och år in och fick så litet, litet sol.
Hon stod och tänkte på sin ungdom — hur hon sträfvat
och sträfvat ifrån alla, och dock hade det där djärfva,
lifs-friska ofta brutit fram som en salt kastvind och närmat henne
till deras lif så starkt. Om det ändå fanns något här, som
kunde vara nog för ett lif? Nej, nej, nej, nu var det försent.
Misstagit sig hade hon icke kunnat, omöjligt.
Hon stod länge där ute, ty inne var ju nästan lika kallt.
Och så hade hon att bädda sin säng och klä af sig i kylan.
Hon brast plötsligt åter i häftig gråt, sprang in, lade
haspen på och kastade sig på golfvet framför soffan.
Om hon ändå icke skulle kunna hålla ut i kampen —
och vara viss, viss!
Så låg hon länge utan att egentligen tänka. Plötsligt
runno Tegnérs värser henne i minnet. Hon upprepade dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
