Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvällen, skrattade han af full hals. Sedan köpte han en mängd
ölflaskor och seglade ut, långt till hafs.
Det gick ett par år.
Jan köpte jord ut på Lässöskär och byggde sig stuga.
När hon var färdig gifte han sig, och paret lefde ett
stillsamt, tyst lif och gjorde ingen för när, liksom det heller
icke frågade stort efter någon.
Kvarnarna aftecknade sig skarpt mot luften dessa klara
höstdagar. De stodo mörkt mot himlens urvattnade
färgton.
Ola hade blifvit ordkargare, annars var han sig lik. En
lång, vacker karl, farlig när han var drucken men vaken och
rask, när han var nykter, med skarpa ögon och klokt vett.
Han seglade mest och var känd i hela skärgården för sitt
duktiga mod och vilda lynne. En äkta Nordhotte, sade de
handelsresande, som brukade färdas härute och voro kända
med förhållandena. Men det menade annat folk var något
snack, ty det finns väl skillnad på folk i skärgården med —
udan så vore det icke rart.
En blåsig oktoberdag kom Ola Jensen gående från
kvarnen ned till bryggan.
Vinden låg starkt på sydkanten. Det var icke mycket
sjö, men tog starkt i, och flagorna kommo ryckvis som
mörka skydrag svepande öfver vattnet. Värst blefve det, när
man skulle klara Lässöudden för att komma ur sundet.
Himlen var låg och mörk, och vinden for tjutande genom
remnorna i fjällväggarna och smög sig i långdragna, tunga
suckar utmed marken på heden. Det väntades rägn.
Ola var drucken men höll sig tämligen stadigt på
benen. Han hade icke egentligen klart för sig, hvad han ville,
bara att han skulle på sjön.
Från stugan sin ropade Lena Persson efter honom:
— Hvart ska’ du hän, Ola? Du kunne inte la’ mej
väre me’ in te’ strand’ne? Jä’ skulle akkurat in, och Jan
ä’ ude med båden.
Hon lade icke märke till, att han var drucken utan
stod med hufvudet ifrigt framsträckt och väntade på svar.
Ola vände sig trögt om och såg på henne — det var en
kall, rå luft, och hennes ansikte såg blekt och skarpt ut i
den grå dagern. Det föresväfvade honom otydligt något om,
att hon fått spetsig näsa, och att ögonen fallit in en smula.
Han log och sade, sväfvande på målet:
— Joo-jo da, hva’ jä ska’ sejle me’ Lena te’ strand’ne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
