Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Väj för båden där — ser han Ola, sörföre, vi
stöter ihop.
— Den, sade Ola och tittade ut.
Sedan, som hade han fått en hastig ingifvelse:
— Ska’ vi sejle på’n, hva’ Lena du? Pipp — te’ bönn
me’ mönnarn, hva? Jo, jo, vi ger’t, Hallo — tack för sist,
mönnare.
Lena skrek och for till båtbotten.
— Jan — Jan — väj unna’ där — Jan.
Om ett ögonblick ströko båtarna förbi hvarandra, så
att det hven om skrofven.
Jan tog af sig mössan höfligt men var mycket blek.
— Hälsa in till Blekvik, Lena, han blåser styggt i kväll,
hade han ropat med sin fina, gälla röst.
Det blef tyst i båten ett ögonblick.
Lena hade satt sig upp på toften och såg bort. Det
kändes, som om hjärtat frös till is.
— Du — du ska’ inte väre rädd inte, Lena, sade Ola
till sist sväfvande och tittade på henne. — De’ går ju pent.
— Ja, ja, Ola, la’ oss komme i land no.
Ola satt och smålog och mumlade.
Så sade Lena för att vända tankarna på något:
— Se, så den rönnen där lyser då — om ödden, det ä’
märkvärdigt, hölles kan hu växe där då?
Men detta skulle Lena icke ha sagt.
Det sköt fram en blixt i Olas ögon.
— Den ta vi, hva? Vi ska’ plocke rönnebär, vi två.
De ska’ vi, nu kryssar vi did.
— Seså, Ola, seså, bry dej inte om so’nt nogge no.
Vi får se å komma in no.
Men denna gång var det icke värdt att säga emot.
— Vi ska’ plocke rönnbär — åhå Lena du, lallade han
och log.
Han satt envist med hufvudet på sned och småpratade
meningslöst. När det blef klart att vända, kryssade han
tillbaka mot skäret.
Lena hade börjat en tyst strid om rodret, men Ola
slängde undan henne och började skratta.
— Ho ho, tack för de’ du gifte dej me’ mölnarn där
du, ett så’nt stöcke te ’kvinnfolk — ho ho, nu ska’ vi plocke
rönnbär, jaggu sa’ jä’t.
Lena tystnade och kröp ihop skälfvande. Bäst att låta
det gå, som han ville. Det kunde förresten vara lika godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
